Dags att summera - och hitta nya vägar

Djupsamtalen med modersmålspedagogerna (mmp) är värdefulla. De ger möjlighet att styra projektet efter individuella behov.

De ger besked om vart projektet är på väg, och om det har någon effekt. Alla jag talat med har intygat att mycket har hänt. Ibland kommer kritik, ibland förslag. I veckan hade jag två samtal. Den ena sade: Du påverkar väldigt mycket dom som är blyga. Den andra sade: Jag ser att det som händer på förskolorna kan hjälpa oss att fortsätta själva. Drygt halva gruppen återstår.

Denna vecka har vi kallat de tio pilotförskolornas chefer till överläggning: Vi kommer att diskutera de mätningar vi gjorde i början av projektet. Dessa ger underlag för att diskutera läget per förskola. Utifrån lägesrapporterna kommer vi att planera hur vi går framåt. Mycket av höstens arbete beror på denna dag, inräknat arbetsmiljöfrågorna.

Slutkonferensen då – 12 maj 2011? Jo, det har hela tiden funnits idéer till dess innehåll. Nu börja konturerna av ett program synas. I veckan har jag fått löfte från Skolverket att medverka. En mmp har lovat berätta en fantastisk språkhumorhistoria – ett ord jag skapat. Vi kommer att presentera vägledningar för olika områden av förskolans arbete. Vi kommer att ha dokumenterat pedagogiska landvinningar. Några mmp får presentera gjorda genombrott, för att illustrera vad som hänt mentalt med mmp – som individer och som yrkeskår. Ledningens roll behöver dock filas på – men det kommer. Somligt förblir hemligt.

Nu är tid att mejsla fram ett nytt projekt. Det finns flera spår, förutom att projektets resultat måste slussas in i ordinarie verksamhet. Mmp:s indelning i arbetsgrupper är ett bra redskap för bearbetning av viktiga frågor. Konstkompassen kommer att föreslås samarbete med en extern aktör. Föräldragruppen kommer att ha kontakt med öppna förskolan. I veckan har jag öppnat för ett samarbete mellan Barnkonventionsgruppen och kommunens arrangörer av höstens Barnrättsvecka. Så projektets syfte att tydliggöra mmp:s kompetens börjar uppnås.

Vi har fyra huvudstrategier!

Det krävs ansträngning redan att arbeta med likabehandling. Området är politiskt korrekt, men fastnar just därför ofta i förträfflighetens oförändring.

Därför krävs stor ansträngning för att bryta motstånd. Hur bryter man ny mark, och skapar processer av rannsakan och medvetandegörelse?

Min erfarenhet är att projekt lätt blir ett entusiastiskt irrbloss i ett mörker av ovilja. Organisationen vill inte ärva dess landvinningar. Vårt projekt Kulturklang vill inte hamna i denna fälla. Därför har vi tytt oss till fyra huvudstrategier. En är att satsa hårt på förankring, vilket vi skrivit om. En är att stärka kollegialiteten mellan olika funktioner. En tredje är att utveckla föräldrainflytandet. En fjärde är att bruka särskild metodik.

Vår metodik är avpassad för att blottlägga känsloladdade, tabuerade och obearbetade maktstrukturer, och kopplad till projektets syfte att bända loss personal från vardaglig assimilation, och bana väg för ett nytt ”tänk”, så att modersmålspedagogerna (=mmp) erövrar starkare självkänsla, tydligare plats i organisationen och en vidgad yrkesroll.

Vi har övertygat ESF att låta oss ha internat. Dessa skapar möjlighet att sätta igång och ro iland komplicerade och laddade processer. Eftersom alla är samlade under kväll och natt kan saker gro i det undermedvetna. Ett internat behövdes för att bearbeta Israels invasion i Gaza – med bl.a. handledning mitt i natten. Som projektledare räknar jag med effekten på sikt.

En andra metod är att jag har djupsamtal med varje mmp. I cirka 130 minuter samtalar vi om vad projektet betyder för var och en. En ovärderlig investering.

Ett tredje exempel är att mmp lotsas genom djupa och delvis smärtsamma processer med hjälp av estetiska upplevelser; musik, dikt, konst. Här kunde vi ”hösta in” mycket mer, om inte våra ramar vore så strama. Denna metod är krävande, men lönsam.

För att främja kulturell likabehandling måste man kunna trolla. Min förhoppning är att ESF öppnar för erfarenhetsutbyten. Då har jag mycket att berätta.

Finsk avdelning en väg till kulturell likabehandling

Projekt Kulturklang är både ambitiöst och komplicerat. Därför behövs processer av förankring. Projektets frukter behöver överföras till ordinarie verksamhet.

Hittills har projektet uppnått legitimitet i högsta ledningen. Detta betyder att det vi uppnår kommer att spridas i organisationen, t.ex. det vi kommer fram till om inskolning, temapedagogik och högtidsfirande.

Även själva tänket - alltså ett djupare perspektiv på språk- och kulturutveckling - behöver spridas. Där gäller det att knyta till redan befintliga processer. I Uppsala handlar detta bl.a. om att koppla likabehandling till allas uppdrag att främja hållbar utveckling. En annan process, som redan inplanterats i verksamhetsutvecklingen, är budskapet om en synvända, vilket bl.a. handlar om att flytta blicken från barns brister till dess potential – och till organisationens brister att ta vara på barns, personals och föräldrars potential. Detta sammanfaller perfekt med den grundsyn om människan, kunskapen och yrket som projektet bejakar.

Ambitionen är att skapa en didaktisk medvetenhet hos de olika personalgrupperna, så att de bättre kan samarbeta. Ett tema som organisationen alltmer betonar är konkurrenskraft, vilket vi hela tiden knyter an till. Modersmålspedagogerna behöver bevisa sin kvalitet, så de inte sköljs bort av nästa sparbeting, eller av konkurrerande aktörer på marknaden.

Jag har redan skrivit om hur allt obearbetat hamnar i knä på projektet, vilket jag vill vända till vår fördel. T.ex. har vi satt igång processer som stärker personals förmåga till pedagogisk dokumentation och didaktisk reflektion. Jag skrev förra gången om att vi bidragit till att bana väg för en finsk avdelning. I nuläget är detta säkrat, och ett pressmeddelande skickats ut. Till hösten startar en helt ny finsk avdelning. På mitt förslag har kommunens ansvariga etablerat kontakt och förhandling med den finska minoritetens föräldrarepresentanter. Redan med detta resultat är projektet en framgång för kulturell likabehandling. Mer är på väg.

Sverige lider av kulturell panik kring "mångfalden"

Att driva ett likabehandlingsprojekt kräver tålamod. Mänskliga rättigheter aktualiserar maktfrågor, vilket i sin tur handlar om tabun och obearbetade relationer.

Vårt projekt hamnar i knä på vad som inte behandlats tidigare i organisationen. Så är det med s.k. mångfaldsfrågor.Dessa handlar minst om ”invandrare” och mest om vad man inte har för vana att se. Projektet handlar således om att synliggöra det som hamnat utanför.

Det är inte modersmålspedagogerna (=mmp) som har formuleringsföreträde kring makt! Deras arbete fastnar i andras övermakt. Projektet sätter fingret på hur gruppen givits låg prioritet i verksamhet och planering. Syftet är att stärka mmp:s delaktighet. Parallellt med att mmp flyttar fram sina positioner, t.ex. genom att ställa frågor, komma med idéer och begära medverkan i planerandet, sker en process ute på förskoleenheterna, där man alltmer erkänner att man har nytta av ett bättre samarbete med mmp.

Det blir inte lättare av att projektet fokuserar kulturell likabehandling! Sverige lider av en kulturell panik kring ”mångfalden”, t.ex. kring religion, barn och kön. Detta måste vi ta hand om, då organisationen inte rett ut vad som är konstruktiva strategier. En väg är att göra kulturutveckling till alla barns angelägenhet. Läroplanen talar ju om varje barns identitet. Oavsett. Härigenom fokuseras föräldramakten – som blir allt viktigare att hantera professionellt. När projektet är klart kommer vi att ha rekommendationer hur t.ex. inskolningen ska gå till.

En framgång är redan att projektet bidragit till att barn med finska som modersmål får sina rättigheter säkrade nästa verksamhetsår. Uppsala är numer ett finskt förvaltningsområde, och det som är bra för finska barn gynnar alla andra barn.

Vi har drygt ett år kvar, så vi kommer att hinna ”sätta sprätt” på flera maktordningar och tabun. Frågan är om organisationen klarar av att förvalta allt när projektet avslutats. Framgången beror på om vi lyckas förankra vårt arbete ”uppåt” i leden. Vi försöker som bäst.

Så blir våra modersmålspedagoger stärkta

Varför startar man ett projekt kring likabehandling? Vad vill man ska vara lärorikt för andra? Finns redan från början tankar om slutkonferensen? Vad vill man ska överföras till ordinarie verksamhet?

Dessa frågor dyker upp när jag nu ska blogga om vårt projekt Kulturklang. Huvudsyfte är att stimulera samverkan mellan förskolans modersmålspedagoger (=mmp) och personalen på enheterna. För detta har vi valt ut 10 pilotförskolor. I ett förberedelseprojekt kunde vi förankra idéer och bygga upp en organisation. Genomförandeperioden är augusti 2009 till juni 2011. Projektets tyngsta uppgift är att bända loss förskolans vardag från traditionell assimilation.

Eftersom huvudbegreppet likabehandling i ett integrationssammanhang som regel uttolkas som att alla skall behandlas lika, så behöver projektet frilägga hur svenskt enhetstänkande bygger in former av dold diskriminering i "systemet". Barnens rätt till flerspråkighet och flerkulturell identitet urholkas av vanan att reducera barn till "lika". Saken blir inte bättre av att modersmålspedagog är ett lågstatusyrke - trots lagar och konventioner. Gruppen har svag förankring i förskolan, vilket återspeglar positionen på arbetsmarknaden.

Projektet har redan nu skapat en stärkt självkänsla hos modersmålspedagogerna, och en höjd medvetenhet ute på enheterna. Vi har utvecklat mmp:s vana att samarbeta och lyssna till varandras erfarenheter. Allt fler börjar ta initiativ ute på enheterna. I stället för att, som traditionellt, acceptera en isolerad roll börjar man nu göra anspråk på delaktighet i planering och pedagogiskt utbyte. Det är en njutning att se hur individ efter individ överkommer sin strukturellt orsakade blyghet (jfr glastaket) och bryter ny mark.

Successivt arbetar vi fram förslag på förändringar, t.ex. kring inskolningen. Redan nu har jag programpunkter till slutkonferensen den 12 maj 2011. Projektet är så pass förankrat att det kommer att påverka ordinarie verksamhet. Saker hamnar på plats, som resultat av en genomtänkt strategi.

Läs mer om projektet Kulturklang - kulturell likabehandling i förskolan.

Bara starka män på reklambilderna

Har du en favoritplats? Många av oss har favoritplatser som vi gärna reser till och längtar till. Har du tänkt på att platskänslan kan vara verktyg för att driva politiska såväl som ekonomiska processer?

I svenska kommuner och i regioner runt om i Europa läggs idag stora resurser på bilder av platser som ska locka inflyttare, turister och företag eller för att få människor att samlas kring en gemensam identitet.

Platsmarknadsföringens bilder är ofta hårt retuscherade. Platserna blir ofta till förväxling lika varandra. Inte sällan är det frågan om exkluderande platsbilder. Ibland är exkluderingen tydlig. Ibland är den mer svårfångad och dold. Låt mig ge ett exempel på det senare, hämtat från den gamla industriregionen Bergslagen. Processerna är inte unika för just där. Vi hittar liknande stereotypa bilder och liknade exkludering på andra platser, i Sverige och i andra länder.

Från 1970-talet, i samband med en tillbakagången för basindustrin, blev Bergslagen närmast synonymt med ordet kris. Krisbilden speglar å ena sidan en realitet, men å andra sidan är det en mycket fördomsfull bild som utmålar regionen och befolkningen som hopplöst efter i utveckling och nytänkande. En ny bild för att stärka regional identitet och för att göra regionen attraktiv igen ansågs därför som nödvändig. En motbild, byggd på en historisk berättelse om hårt arbetande män, skapades. Dessa (stål-)män är ryggraden i bilden. Om kvinnor sägs nästan ingenting – det är precis som om de inte finns!

Överdrifter av mäns betydelse är inte ovanligt då historia skrivs och berättelser om platser, regioner och nationer vävs. Mäns berättelser och mäns historia utgör nästan uteslutande det stoff på viket identitet ska byggas. Maktdimensionen finns med i konstruktion av identiteter och bilder på alla geografiska skalnivåer.

Liksom på andra platser och regioner runt om i Europa sker idag en välplanerad symbolisk förnyelse av Bergslagen, som framställs som en region för upplevelsekonsumerande turister och inflyttare.

Upplevelser ger jobb – viktigt för Bergslagen! I min avhandling visar jag att upplevelseindustrin är en viktig sektor för utomeuropeiska invandrare i regionen eller – mer korrekt – utomeuropeiska invandrare är viktiga för upplevelsesektorn. De utgör den största andelen av inflyttade upplevelseföretagare. Dessutom är invandring viktig för tillväxt och utveckling i hela näringslivet. Men, i platsmarknadsföringen och i den nya bilden av Bergslagen är invandrare mycket sällsynta – det är precis som de inte finns!

Att locka invandrare – en framtidsfråga

Vem är jag? Jag har min bakgrund i skolans värld. Jag är samhällskunskaps- och geografilärare i botten. Jag har arbetat inom Migrationsverket en kortare period och kommer senast från en forskarutbildning i kulturgeografi. Det var i samband med att jag disputerade i höstas, som jag sökte jobbet som projektledare för JämBredd.

Man kan tycka att det är länkarna mellan det område där jag är ”expert” och mångfald är otydliga. Därför känner jag att jag behöver tydliggöra dem en smula. Mitt forskningsintresse är riktat kultur och upplevelser som faktorer för social och ekonomisk utveckling i landsbygden och på mindre orter.

Vi har idag ett mycket starkt fokus på städer, stora städer, som platser för arbete och utveckling inom dessa områden. Ekonomer pratar gärna om Creative Cities och menar då oftast Stockholm eller möjligen Malmö-Köpenhamnregionen.

Men en stor del av befolkningen bor fortfarande utanför storstadsregionerna och många anser att landsbygden och mindre städer har viktiga värden som inte storstaden har. Det gäller inte minst den växande natur- och kulturarvsturismen som räknas som en viktig del av den svenska upplevelseindustrin.

Den ökande turismen och den växande upplevelseindustrin bidrar till att förändra landsbygden. De lokala resurserna i denna tillväxtsektor, kulturen och kulturarvet, förändras genom ett ökande globalt inflöde av nya uttryck samt nya sätt att värdera och använda naturen. Inte minst sker förändring genom att utlandsfödda väljer att bo och verka i mindre städer och på landsbygden i Sverige.

I min avhandling har jag undersökt sysselsättningsförändringar i den gamla industriregionen Bergslagen. Denna visar att invandringen står för en väsentlig del av tillväxten inom det som kallas upplevelseindustrin. Det är inte svårt att se att dessa invandrare bidrar till förnyelse och till utveckling inte bara inom upplevelseindustrin, utan för hela regionens näringsliv.

Att kunna locka och behålla invandrare är en allt viktigare framtidsfråga för många samhällen på den svenska landsbygden. Här finns dock flera hinder och motstånd, inte sällan subtila och svåra att se. Jag ska ge exempel på detta i kommande blogginlägg.

Hur blir våra resultat bestående?

Naturligtvis kommer vårt projekt att utvärderas i en summativ utvärdering, som andra ESF-finansierade projekt.

En sådan utvärdering kommer att visa hur väl vi nått de mål som slagits fast i ansökan. Förhoppningsvis har vi då lyckats uppfylla det som har sagts. Men på längre sikt… Vad är det som talar för att inte Jämbredd kommer att gå projektdöden till mötes? Flera saker faktiskt.

En viktig faktor är att de deltagande organisationerna gjort ett åtagande då de har bestämt sig för att delta i projektet. De har bestämt att de vill driva ett förändringsarbete mot en mer jämlik och mångfaldsorienterad organisation. En del av dem tar sin utgångspunkt i ett redan påbörjat jämställdhetsarbete. Andra börjar med en kartläggning för att identifiera och arbeta med andra eller flera diskrimineringsgrunder. De har goda skäl, eftersom diskriminering är odemokratiskt, inhumant och oetiskt.

Diskriminerande verksamheter är också utvecklingshämmande för samhället. I vårt starkt tillväxtorienterade samhälle är det fler och fler som inser att diskriminering knappast gynnar tillväxt, snarare det motsatta (jag kommer att återkomma till detta i senare blogginlägg).

Eftersom vi arbetar med kunskapsutveckling ser jag med tillförsikt fram emot en bestående effekt av vårt projekt. Utbildningarna drivs enligt en modell för aktionsforskning. Aktionsforskning är en interaktiv process mellan forskare och praktiker som syftar till att åstadkomma förändring. Aktionsforskningen tar sig tydligast i uttryck i forskningscirklarnas arbete. Kunskapsutvecklingen sker där i samspel mellan forskare och deltagare och det är frågor som är kopplade till deltagarnas vardag, deras inre dilemman och frågor kring mångfalden som står i fokus.

Forskarens roll är att leda processen framåt då deltagarna söker svar på sina frågor. De borgar för ett systematiskt och ”vetenskapligt” arbete. Forskningen blir här en medaktör i förändringsarbetet, inte med pekpinnar och politisk korrekthet utan med nyfikenhet som ledord!

Sprider kunskap i mångfaldsfrågor

Sedan september 2009 arbetar jag som projektledare för JämBredd. Väldigt kortfattat ska jag beskriva vad vi gör i projektet. Jag kommer senare gå in lite djupare på olika delar och diskutera dem mer utförligt i kommande bloggar.

JämBredd är ett projekt som syftar till att skapa en plattform för kunskapsutveckling i mångfaldsfrågor kring Mälardalen, samtidigt utbildar vi ett 100-tal processledare och anställda på verksamhetsnivå i 16 olika organisationer i vårt område. Tanken är att rikta utbildningar dels mot personer i ledningsnivå (processledare) och dels personer på verksamhetsnivå för att få med både ett topdown och ett bottomup-perspektiv på mångfaldsfrågor i de verksamheter som deltagarna representerar.

Processledarutbildningen utgörs av cirka 40 personer som träffas nio gånger under 2010. Varje tillfälle utgörs av ett tema och dokumenteras löpande av deltagarna. Portfolion blir en av examinationsformerna på utbildningen, som ger deltagarna 7,5 högskolepoäng. En annan examinationsform utgörs av det utvecklingsarbete deltagarna driver i sin egen verksamhet.

Parallellt med processledarutbildningen driver vi 10 stycken forskningscirklar i olika verksamheter. Forskningscirklarna leds av forskare på Mälardalens högskola och de syftar till att skapa en plats för lärande och reflektion kring mångfaldsfrågor i de deltagande organisationerna. Flera av cirklarna är kopplade till verksamheter i förskola och skola, men även sociala verksamheter, verksamheter för områdesutveckling, jobbmatchning, vård och omsorg finns med.

Utöver dessa utbildningsformer driver vi en interkulturell ledarskapsutbildning för hela kommunledningen i Flens kommun. Vi kommer dessutom under våren och hösten att arrangera öppna föreläsningar i genus- och mångfaldsfrågor, på Mälardalens högskola.

Det är med andra ord ganska mycket att hålla i och förvirringen är stundtals stor. Sedan jag började i höstas har dock mycket positivt hänt och jag ska som sagt återkomma till det. En av de viktiga frågorna för ett projekt som detta är: Hur får man hållbarhet i det man gör? Det är en, som jag ser det, helt avgörande fråga. För varför ska man hålla på med projekt som bara gör avtryck under tiden det finns avlönade personer som arbetar med det? Det finns en uppenbar risk att viktiga frågor faller ur agendan och att viktigt utvecklingsarbete dör.

I bästa fall lever positiva förändringar kvar ett litet tag men sen återgår allt till ett ursprungligt status que. Det har skett många gånger förr… I nästa blogg kommer jag bland annat att skriva om vad som gör JämBredd till något mer än en dagslända.

Fundera ett varv kring "vi och de andra"

Var femte person har en funktionsnedsättning. Men vem av er har någon personlig erfarenhet av någon funktionsnedsättning?

Det var en av de första frågorna som ställdes när vi i början av projektet hade vi ett besök av en tillgänglighetsexpert. Vi fick sitta och fundera ett tag och sedan tog vi ett varv runt. Det slog mig att jag faktiskt hade så många erfarenheter att välja mellan att det var svårt att bara säga en. Jag hade bara aldrig tänkt på det förut.

Jag har arbetat som lärare för hörselskakade och blinda. Till exempel. Jag har erfarenhet av psykisk sjukdom på närmare håll, i familjen. När vi efter en stund skulle berätta om våra egna upplevelser så satt alla tysta och lyssnade. Ämnet kom närmare. Berörde Det blev mer påtagligt än om vi hade pratat om ”de andra”. En av deltagarna hade en bror som led av schizofreni. En hade flera blinda släktingar. En hade en son som hade fötts med hormonrubbningar och riskerade att stanna i växten. En funktionsnedsättning som påverkade och satte upp hinder i deras vardag.

Det jag tog med mig från den dagen är att funktionshinder är ett ord vi använder oss av men inte reflekterar över tillräckligt ofta. Känner du någon som har ett funktionshinder?

Utanförskap som straff

Jag tycker inte om ordet utanförskap. När politiker pratar om ”utanförskap” i arbetslivet låter det som om det var något självvalt.

Men om man inte har något jobb att gå till betyder det inte bara mindre pengar, det innebär också en frustrerande maktlöshet och otrygghet. Du är osynlig. Exkluderad. Utesluten från en gemenskap.

Som de flesta journalister har jag varit arbetslös. Sökt alla lediga jobb som finns, knåpat ihop CV:n, vid fantastiska tillfällen blivit kallad till intervju och läst på och läst på om arbetsplatsen som jag – förhoppningsvis - ska börja jobba på. För att sedan inte höra ett ljud. Knäpptyst. Som om jag aldrig hade sökt jobbet. Som om jag inte fanns. Nu har jag haft tur, och har ett jobb. Men när jag idag läser ”utanförskapet” så identifierar jag mig lätt. Jag har varit där. Och jag kan återigen bli en av dem – de i ”utanförskapet”. Och utanförskap är ingen självförvållad belägenhet – det är ett straff.

När jag läste antropologi läste vi om brott och straff-system i andra kulturer. I många kulturer var det värsta straff som utdelades just utanförskap eller uteslutning från samhället. Det kallades bara för ett anat ord; ostracism - eller den sociala döden.

Ostracism–noun
1. exclusion, by general consent, from social acceptance, privileges, friendship, etc.
2. (in ancient Greece) temporary banishment of a citizen, decided upon by popular vote.

Till sist tänker jag att det skulle vara bra om vi bytte roller och perspektiv då och då. De som var innanför skulle kunna byta till att vara utanför ett tag.

Gå gärna in på vår webbplats och titta eller maila mig:
www.kompetensbron.se, malin.eivergard@habo.se

Hur ska kommunen bli en attraktiv arbetsgivare?

Inom bara tre, fyra år kommer fler än en halv miljon fyrtiotalister att gå i pension. Ungefär lika många som bor i Stockholms stad.

En enorm generationsväxling är alltså på väg - med nyrekryteringar och karriärmöjligheter för yngre generationer. Men det innebär också en kunskapsförlust… de stora pensionsavgångarna innebär samtidigt att kommunerna kommer att förlora i kompetens. Värdefull, oersättlig kompetens. ”Det mesta sitter i bakhuvudet” som en kommunanställd lärare sade i en av våra workshops. Hur för man egentligen över kompetens från en generation till en annan?

I Kompetensbron samarbetar åtta kommuner från norr till söder för att underlätta generationsväxlingen. Det handlar om kompetensutveckling, att hitta vägar att förmedla kompetens mellan generationerna, och att öka kommunernas möjligheter att konkurrera om framtidens arbetskraft.

Sedan i december i fjol har vi haft olika workshops där över hundra kommunmedarbetare, såväl unga som gamla, har deltagit. Hur kan kommunerna bli mer attraktiva som arbetsgivare? Hur för man över kompetens mellan generationer?

Gå gärna in på vår webbplats och titta eller maila mig förslag eller synpunkter: www.kompetensbron.se, malin.eivergard@habo.se

Våga säga nej och ge dig själv beröm!

På många arbetsplatser vi har varit ute på har man pratat om stress. Vad är stress, något positivt eller negativt?

Till vardags kallar vi den otrevliga känsla vi får i krävande eller obehagliga situationer för stress. Många jag pratat med säger dock att positiv stress är nödvändigt och menar att det är hälsobringande utmaningar snarare än nedbrytande påfrestningar.

Vi människor som ställer höga krav på oss själva, blir ofta väldigt engagerade i olika verksamheter och har många gånger svårt att säga nej. I stället för att varva ner och skapa utrymme för återhämtning försöker vi hinna med allt mer. Om man inte har resurser att klara de krav som ställs både egna och omgivningens kan det leda till en långvarig stressreaktion. Man måste våga säga nej.

Att jobba mycket behöver i sig inte skapa stress. Avgörande kan vara om vi själva kan ställa villkoren för när och hur mycket. Brist på kontroll i kombination med orimliga krav ställda av oss själva eller av andra är ofta mer stressande eftersom vi inte kan påverka. Det gör att man lätt känner sig otillräcklig. Det är viktigt att själv kunna påverka sin situation. Om man inte har tid att utföra sitt jobb eller får uppskattning för det man gör kan allt till slut kännas meningslöst.

Ge dig själv beröm för det du klarat av istället för kritik för det du inte hunnit med. Ibland kan det behövas lite mental träning där alla negativa tankar om dig själv ersätts med positiva. Ge dig själv beröm för det du är bra på!

Företag i Jämtland - ta chansen!

Efterlysning. Vi söker företag i Jämtlands län som skulle vilja få förmånen att gå utbildningen ”frisk på jobbet”.

Jag tar nu över bloggandet från Annika Bostedt denna vecka. Vem är jag då? Jo, Jan Andersson och jobbar som projektledare i Öppna vägar. Jag och Annika är nu i full gång med att utbilda personer i Västernorrland i utbildningen Frisk på jobbet där vi erbjuder en webbutbildning och att vi kommer ut till arbetsplatserna och ger ett processtöd under utbildning. Det vi nu erbjuder företag i Jämtland är nätbaserad utbildning hur man kan förbättra den psykosociala arbetsmiljö om hur man förebygger psykisk ohälsa och stöder rehabilitering av långtidssjukskrivna.

Frisk på jobbet är ett webbaserat studiematerial som vänder sig till chefer och anställda i privat och offentlig sektor. Materialet behandlar några av skälen till att människor blir långtidssjukskrivna och syftet är att få förståelse till varför framförallt kvinnor fastnar i långtidssjukskrivning.

Utbildningen vill få igång diskussioner på arbetsplatserna om arbetsklimat och varför en del av kollegerna blir sjukskrivna. Det ska inte vara krångligt att genomgå dessa utbildningsmoduler. Förhoppningen är att dessa frågor ska bli ett stående inslag det systematiska arbetsmiljöarbetet på arbetsplatsen.

Så snälla Jämtlands företagare tag nu chans att få denna unika möjlighet. Det kostar inget och ger ett gott resultat ute på arbetsplatserna.

Skuld och skam - nu är det tid för förändring

Att arbeta förebyggande med psykisk ohälsa har blivit bort prioriterat vilket sjukstatistiken visar. 35 procent av de sjuka är frånvarande från arbetsmarknaden på grund av psykiska besvär.

Enligt flera vi talat med börjar många sina sjukskrivningar med diagnoser rygg - nackbesvär efter några år blir diagnosen för många psykisk ohälsa.

Vad kan vi göra för att öka medvetenheten??

Att arbeta med attityder och värderingar ute på arbetsplatserna har varit oerhört lärorikt för oss inom projektet. Arbetsgivarna vi haft kontakt med försöker verkligen åstadkomma förändringar för sina anställda.

Det är dig och mig det här handlar om. Mer än av fyra av oss lever med psykisk ohälsa. Men det finns något vi kan göra. Vi kan hjälpa att förändra negativa attityder så att personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning snabbare hittar fungerande strategier för sina liv. På så sätt blir hindren färre och lägre.

Negativa attityder till psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning skapar många gånger hinder för människor lider av psykisk ohälsa. Skuldkänslor och skam bidrar till att människor med psykisk ohälsa och människorna runt omkring oftast hämmas i sin utveckling

Under nästa år genomförs en kampanj med målet att öka kunskapen och förändra negativa attityder till psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. En del av programmet ska nå ut till arbetsplatser och där finns det en möjlig koppling till vårt projekt Öppna Vägars utbildning i psykosocial arbetsmiljö, enligt kampanjledningen. Det är den statliga myndigheten Handisam i samverkan med Nationell samverkan för Psykisk Hälsa som leder aktiviteter. Arbetet handlar bland annat om att:

* Sprida kunskap om psykisk ohälsa via trycksaker, hemsidor och konferenser.
* Genomföra opinionsmätninga.
* Utbilda ambassadörer som kan verka lokalt med att öka kunskap och påverka negativa attityder.

Över hela landet skapas samarbete med kommuner, landsting och föreningar. Särskilda insatser att göras i tre kampanjlän. Dessa är Västra Götaland, Uppsala och Västerbotten. Kommunikationsstrategin bygger på att engagera personer med egen erfarenhet av psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning för möten med olika grupper. Programmet rullar på till och med 2012.

Varför blir kollegerna sjukskrivna?

Att ge sig ut på arbetsplatserna för att utbilda och diskutera den psykosociala miljön och möta personal och ledning har varit en utmaning och ett otroligt givande arbete.

Det har handlat om att fokusera på det förebyggande arbetet samt öka kunskapen om varför kvinnor slås ut från arbetsmarknaden. Dessa frågor har fått mycket låg prioritering av politiker och sakkunniga, tycker jag. Stödet som vi erbjudit i utbildningen tror jag är en förutsättning för att arbetsplatsen ska komma igång att diskutera viktiga frågor om arbetsmiljön, som annars riskerar att hamna längst ner på dagordningen.

Kort om vår utbildning: Frisk på jobbet vill initiera diskussioner på arbetsplatserna för att öka förståelsen för varför kollegorna blir sjukskrivna. På arbetsplatserna finns alltid en dator. Chefer och personal ska kunna sätta sig framför datorn och via kursmaterialet få upp ögonen för problemet och tänka sig in i hur det är på det egna företaget eller något närstående.

Frisk på jobbet består av åtta avsnitt, där man får information, diskussionsuppgifter, självskattning m m. Kursen har flera olika teman, exempelvis hälsa och ohälsa, empowerment, stress, rehabilitering. Det är ett webbaserat studiematerial som vänder sig till chefer och anställda i privat och offentlig sektor. Materialet behandlar några av skälen till att människor blir långtidssjukskrivna och syftet är att få förståelse till varför framförallt kvinnor fastnar i långtidssjukskrivning.

Jag tror att utbildningen har en förutsättning att utvecklas nationellt, och jag är mycket stolt över de framgångar vi sett hos arbetsgrupper under projekttiden.

Vi krattar manegen på arbetsplatsen

Vad gör en överarbetad stressad företagare, när ansvaret att ta hand om person som mår psykiskt dåligt läggs ovanpå andra bördor? Allt från marknadsföring till fysisk arbetsmiljö kan fylla arbetsgivarens vardag, mindre framträdande är kanske kravet på psykosocial arbetsmiljö och rehabilitering.

Psykisk ohälsa är en av de största orsakerna till sjukfrånvaro, särskilt bland kvinnor. Det finns omfattande forskning som pekar på sambandet mellan bättre psykisk arbetshälsa och lägre sjuktal. Det finns också goda erfarenheter av brukarmedverkan i satsningar som hjälper människor tillbaka till arbetslivet. Det handlar om att personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa fungerar bra som förmedlare av erfarenheter och kunskaper i rehabiliteringen.

Nu finns all denna kunskap ”på burk” – en webbaserad utbildning för arbetsplatser har startats i vårt projekt, med stöd från Europeiska socialfonden. Den bästa nyheten för företagare är att utbildningen bedrivs ute på arbetsplatsen.

Vi krattar manegen på arbetsplatsen – så det blir lättare att få sjukskrivna tillbaka. På köpet får man en bättre arbetsmiljö, vilket förebygger nya sjukfall.
20 arbetsplatser i Västernorrland och 10 i Jämtland kommer nu att ingå i den nya satsningen – en unik kombination av utbildning på nätet och brukarmedverkan.
Intresset för kurserna har redan spritt sig till andra delar av landet, det finns ett stort behov och mycket ekonomi att vinna i att minska psykisk ohälsa på jobbet.

Lite bakgrund:
I en tidigare förstudie april-juli 2008 i Västernorrland har vi haft intervjuer med arbetsgivare där de pekat på faktorer som kan bidra till ett positivt klimat för återhämtning och rehabilitering på arbetsplatsen.

Bland annat nämndes:
> Att arbeta strukturerat, tydlig företagskultur
> Mentorskap/Kontaktmannaskap
> Starkt välkomnande och introduktion
> Empati och tålamod
> Förebyggande - tidig planering och tidigt samröre mellan alla aktiva aktörer.
> Bra arbetsledning (specifikt uppifrån) förankrad i arbetsgrupp

Intervjuade menade också att kompetens och humor är viktiga för att återgång till jobbet ska fungera.

Jag tycker vi kan utveckla arbetsplatser och deras medarbetare genom att vara på plats, stödja och lyssna. Och inte minst utgöra en länk till ledningen i deras uppdrag kring det psykosociala arbetet.

Hur vill du bli behandlad?

MGN är en matematisk term som står för Minsta Gemensamma Nämnare. MGN används bland annat då man skall förenkla uppställningar ekvationer med tal beskrivna som av olika bråk.

Jag som en gång i tiden med stor iver läste naturvetenskapligt gymnasium och teknisk högskola kan inte förmå mig att låta hela den hårt inkämpade kunskapskatten ligga i total träda trots att jag under hela mitt yrkesliv arbetat i sektorer som befinner sig ganska långt under den matematiska horisonten. Jag har därför tagit med mig MGN som förklaringsmodell för hur människor beter sig. Det är nämligen så att människan är en varelse som föredrar att leva i grupp. Och i en grupp finns samhörighet kring vissa saker som jag då kallar MGN. En kärnfamilj kan ju beskrivas som en grupp med ett MGN som består i likartad genuppsättning. En supporterklubb har idrottsföreningen som MGN. När gruppen eller en medlem i gruppen betraktar utomstående, så görs det ofta utifrån MGN. Finns det någon MGN kan dialog upprättas som sedan leder till någon form av samvaro. Om det finns motsättningar mellan kärnvärden uppstår istället konflikt eller åtminstone kommer ingen samvaro till stånd.

Ett problem är att många undervärderar möjligheten till att det finns ett potentiellt MGN när de möter en okänd person. Man antar helt enkelt att man inget har gemensamt. Men om vi nu tittar på en människas biologiska utveckling så ser vi att; Under de nio månader de flesta av oss tillbringar i våra ömma mödrars magar så är vi först en encellig organism snarlik alla andra encelliga organismer. Sedan passerar vi en rad utvecklingsstadier som egentligen motsvarar hela evolutionen. Först ett år efter vi lämnat livmodern passerar vi de mest intelligenta primaternas ungars intelligensnivåer. Alltså, första delen av läxan är att vi har något gemensamt med alla som lever på vår planet. Andra delen av läxan är att vi alla har varit unga.

Har vi tur får vi alla också en möjlighet att åldras och bli gamla. Oavsett hur friska vi är i dag riskerar vi en dag att drabbas av sjukdom. Om vi sedan ser på vår egen etnicitet så är vi bara i majoritet just bland ca 1.3 promille av världens befolkning, och så fort vi lämnar vårt lands trygga gräns så tillhör vi faktiskt en etnisk minoritet. Om man förenklar begreppet solidaritet och ser det ur perspektiv av egennytta, och då förstår omvärldens behov och situation genom att tänka sig själv i valda situationer, redan då förstår man att egentligen har eller kan få gemensamma nämnare med snart sagt alla människor som lever på vår planet.

Vi är inte alls så olika som vissa vill göra gällande. Fråga dig själv om hur du vill bli behandlad. Fråga dig själv hur du skulle känna dig om du inte fick en chans att visa vad du går för bara för att du är den du är. Fråga dig sedan om du är helt säkert att du inget har gemensamt med den som du stänger dörren för.

Alla vi förstår vikten av att ta vara på vår egen tid och våra möjligheter. Jag för min del är övertygad om att vi alla bidrar till vår egna personliga utveckling genom att inkludera andra personer in våra sociala liv och på våra arbetsplatser. Om inte annat blir allting en smula roligare då.

Jag vill ha en tidsmaskin

Åter i grottekvarnen. Året inleds som det förra året slutade. Alltså med resande kors och tvärs över landet för att sprida kunskap och erfarenheter vi vunnit i projektet.

Det känns märkligt men trevligt ändå när man tänker på hur det förra året fungerade som någon slags skruvad bergochdalbana. Först var det ett mörker mörkare än mörkast. Den finansiella krisen var på allas läppar. Hur enkelt tror ni det var att diskutera mångfald och mångfaldsrekrytering i februari förra året? Frågan hade lägre prioritet då än solbrännan från den ickeexisterande sommaren 2007. Sedan kom senhösten, och jag vet inte om det var svininfluensan som fick folk att tänka på annat, men hursomhelst när rädslan för en epidemi verkade vara över och ljuset syntes i tunneln så hade folk helt plötsligt börjat tro lite mer på framtiden igen. Jag har sedan 22 december besökt sju olika kommuner. Överallt pratas det nu mer och mer om framtida rekryteringsbehov, och mindre och mindre pratas det om krisen (men så har jag ju inte varit i Trollhättan heller). Nu är det lätt att sälja mångfaldsutbildningar. Men nu är det så att vi redan levererat alla utbildningar som rymdes i vår budget.
Det är ju både bra och dåligt, men fokus nu ligger på att sätta upp företag på kölista och invänta nya medel som förhoppningsvis trillar in under våren.

Annars har dagarna ägnats åt aktivitetsplanering. Vi planerar seminarier som ska genomföras under 2010. Målet med dessa är först och främst att de ska fungera som en kompletterande vitamininjektion för de som genomgått utbildningarna. Tanken är också att vi ska bjuda in lite övrigt näringslivsfolk och politiker för att lyfta frågan lite. Framför allt ska det bli skoj att få fram så många vittnesbärare som genomgått utbildningarna och att de får träffa varandra på ny mark.

Vi har innehållet i några av seminarierna färdiga, men idag jag fick en idé som jag ska försöka rigga. Det är en typ av tidsresa som deltagarna får vara med på. Min tanke är att om deltagarna får en uppfattning om hur framtiden kan te sig, så förstår de också bättre vilka åtgärder som måste vidtas NU för att vi ska stå bättre rustade för att möta framtidens kravbilder. Idén kom idag, och jag ser några mindre problem. Jag har ingen tidsmaskin, men det är lösbara bekymmer.

Jag höll ett föredrag för ett gäng politiker för några år sedan. På första sidan av min föredragning hade jag skrivit följande strof:
”Visst är det väl bra att världen blir mindre, men vill vi verkligen komma närmare Landskrona” Jag syftade då på att Sverigedemokraterna hade fått så många röster i just Landskrona, och jag ville väcka frågan om vad som bör göras för att vi skall få ett samhälle präglat av tolerans istället för fientlighet. Frågan är inte mindre aktuell nu än då. Jag hoppas att ekonomin vänder upp nu. För det är i tider av ekonomisk kräftgång som solidariteten prövas, och redan nu har många personer prövats hårt. Vandringen i mitt ekorrhjul fortsätter.

Trots att det ibland känns som man tar ett steg framåt och två tillbaka, så känns min vandring meningsfull. Jag är oerhört tacksam att jag fått möjlighet att göra, det jag hoppas är, skillnad. Nu hoppas jag att de ekonomiska vindarna vänder, och fler får samma möjlighet som jag.

Vem är du imorgon?

Panta Rei sa den grekiske filosofen Herakleitos för snart tretusen år sedan. Med det menade han att allt förändras.

I det hade han rätt. Men nu är det inte bara så att allt förändras, utan även kan exakt samma sak upplevas olika av olika människor. Det är alltid en fråga om perspektiv. Man kan nog påstå att våra upplevelser påverkas av ens tidigare erfarenheter och också av den vinkel varifrån man betraktar ett fenomen.

Jag, som just håller på att läsa en bok om katastrofer i det moderna Sveriges historia, blev varse hur olika man kan betrakta ett fenomen då jag häromdagen kastade ett getöga på tv.n. Jag satt där i soffan halvt försjunken i boken samtidigt som ögat och örat snappade upp budskapet att det var bra att besöka en hemsida. Visitestonia, hette den visst. Min hjärna, som alltså inte hade följt hela reklaminslaget utan rotat runt bland katastrofer och elände, ställde den omedelbara diagnosen att hemsidan borde vara något dykföretags. Ryggmärgen reagerade ögonaböj med det patos som jag av ohejdad vana tillskansat mig och fick mig att känna avsmak inför denna kommersiella tid vi lever i där dykföretag får marknadsföra dykexpeditioner till det sjunkna fartyget Estonia. Ja ni fattar. Det min hjärna uppfattat var inte helt korrekt. För sanningen är ju att Estonia är mer än namnet på ett sjunket fartyg. Det är ju också det engelska namnet på vårt grannland Estland. Attans, vad fel det kan bli ibland.

Så, även solen har sina fläckar. Och apropå solfläckar så läste jag lite om teorierna om att det är höjd aktivitetsnivå på solen som skapat de stora klimatförändringarna, och inte koldioxidutsläppen.
Rapporten menade att vi i stället för att möta en framtid med temperaturstegringar är på väg in i en ny istid. Om allt detta vet jag inget, förutom att myggen lyst med sin absoluta frånvaro här uppe i Umeå de sista tre veckorna. Sedan är det en sak till man lär sig av klimatfrågan, och av vaccinationsfrågan och av andra många stora samhällsfrågor. Man är helt klart i händerna på andra. Det enda man själv vet är att man vet för lite, och ändå skall man fatta beslut.
Det är inte lätt att vara människa sa en redan Strindberg. Man får lita på magkänslan, säger jag. Och magkänslan säger att det snart är middagsdax, så det är väl dags att knyta ihop Herakleitos med slutet.

Det jag vill säga är att tider förändras, och inte nog med det vi förändras själva med tiden. När jag är ute och pratar mångfald så märker man så tydligt att olika människor ser olika på samma fråga.
Och när jag säger mångfald tänker många på politik. Andra tänker med automatik på integrationsfrågan. Intressegrupper tänker inte sällan på egenintressen. I hela denna djungel av åsikter om vad mångfald faktiskt är, försöker jag hålla huvudet kallt och få en möjlighet att förmedla min åsikt att mångfald är ett ord som sammanfattar den enkla människans rätt att få vara den person man är och att det är bra.

För kom ihåg, du kanske vet vem du var igår och vem du är i dag. Men inte ens du vet vem du är i morgon.

Vi passar bort kvinnornas problem

Ja, då var det nya året igång. Nyåret är ett bra påfund tycker jag. Man får en chans att börja på ny kula.

Som inbiten utförsåkare är känslan av det nya årets utmaningar påfallande lik den känsla man får i själen när man står där uppe på fjället mol allena och kisar ner längs en helt orörd nerfart där nysnön ligger helt utan lämningar och spår från andra åkare. Nu har det bistra vädret tyvärr hindrat mig från att inviga slalomskidorna jag fick i julklapp, men man får ta det onda med det goda. Det kalla vädret har ju i princip omöjliggjort alla traditionella utomhusaktiviteter, utom möjligtvis snöskottningen som varit till ett mycket stort omak för min bättre hälft, och detta har skapat möjlighet att jobba i kapp hela den efterbörd som det gamla året lite oartigt lämnade efter sig.

I mitt fall så är jag mitt uppe i en utredning hur kvinnor med flyktingbakgrund har det i tillvaron. Det där med ”att ha det i tillvaron” kan låta lite svepande, men jag har i studien försökt greppa och förstå den vardag som kvinnorna lever i. I studien har jag genomfört ett antal intervjuer där utgångspunkten har varit våra nationella jämställdhetsmål som utgår ifrån målet att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.

Under det övergripande målet finns som bekant fyra
delmål:

* En jämn fördelning av makt och inflytande i samhället
* Ekonomisk jämställdhet
* En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet
* Mäns våld mot kvinnor ska upphöra

Intervjuerna bekräftar den mycket dystra bild som andra studier och en del statistiskt material visar. Och egentligen så tycker väl jag att jag slår in öppna dörrar när jag presenterar uppgifter som visar att kvinnor med flyktingbakgrund har det tufft på många sätt. Men det som är märkligt är att ganska många rycker på axlarna eller till och med avfärdar frågeställningen ur ett jämställdhetsperspektiv eftersom man kan tycka att detta är en integrationsfråga. Det är ju ingen hemlighet att många av flyktingarna har kommit och kommer från regioner där kvinnornas situation är mycket svår. De kommer från en livssituation där kvinnor är på undantag och lever i skuggan sina och andras män.

Detta vet vi alla. Ändå ryggar vi för frågan. Vi passar bort problemet. Tittar bort och mumlar lite om att det är ju så de är vana att leva, och att det är ju den religion och den kultur de valt.
Skärpning. Jämställdhet är inte en fråga om var man är född. Jämställdhet är en allmänmänsklig rättighet och skyldighet.

2009 firade vi i Umeå 200 år av fred (sista slaget mot ryssen stod i Umeå). Vi firade också här förra året 20 år av aktivt jämställdhetsarbete. Jag hoppas att vi kan fira det första året av aktivt arbete för att låta flyktingkvinnorna ta del av en jämställd medborgarservice när Jan Malmsjö ringer ut 2010. Detta önskar jag mig innerligt, och om jag får tänka lite själviskt önskar jag mig nästan lika innerligt att det snart kan bli lite svalare så jag kan åka lite skidor utan att sluta som den gamle Rasken.

Godheten vinner i mammons tempel

Väl tillbaka till hemmets lugna vrå nu efter några dagars resande. Lite mer sliten än vanligt, är jag nog.

Måste bero på gårdagskvällen som spenderades på Stureplan. Jag fick i mig någon öl och 28 malariaprutor till middag. Nu var det inte så att jag injicerade alla eller ens någon av sprutorna själv. Nej, jag gav bort varenda en till barn i Afrika som, genom mitt val att skippa varmrätten (tog lite extra av det goda brödet till förrätt) och istället beställa malariavaccin, nu har åtminstone ett bekymmer mindre.

Det är roligt att se hur företag tillsammans med sina kunder kan vara med och skapa förändring. Jag hoppas vi får se med av den här varan, för jag tror att man kan tjäna pengar genom att tänka med hjärtat.
Godheten vinner i mammons tempel brukar jag säga.

Sverige har ju för länge sedan lämnat industrialismen bakom sig. Vi befinner oss nu i en ekonomisk fas som kallas kunskapssamhälle eller tjänstesamhälle. En tjänst produceras per definition ofta samtidigt som den konsumeras. För att vår konkurrenskraft ska stärkas krävs dels att företagen blir bättre på att identifiera behov hos nya och befintliga kunder dels att de hittar nya marknader för sina produkter. För att identifiera kunders behov behöver man lära känna sina kunder på ett djupare plan. Och det kan ju vara lite svårt om man nu tänker sig att sälja till exempelvis Somalia. En genväg är ju då att anställa personer med somalisk bakgrund. Viktigt är ju att inse att det nu bor ca 30~000 exilsomalier i Sverige.

Nästan en halv miljon i Europa och sedan ytterligare 13 miljoner i Somalia. Ett företag som anställer kanske bara en enda person med somalisk bakgrund i Sverige får helt plötsligt större möjlighet att nå en kundgrupp i Sverige, EU och sedan till och med nere i Somalia. På många sätt kan man se olika befolkningsgrupper som bor i Sverige som testmarknader inför större marknadsinsatser. Bara i min hemstad, Umeå, finns personer födda i nästan 120 länder. 325 av dem är födda i Kina. Att det bor över en miljard kineser i Kina är väl inte obekant för någon.

Att anställa personer med utländsk bakgrund innebär förvisso att man tänker med hjärtat, och så bidrar till att den som anställs får en möjlighet till utveckling i sitt nya land, vilket är bra för alla inblandade. Men jag tror att en rekryteringsstrategi där man har ett breddat perspektiv också innebär att man faktiskt tänker med hjärnan. För det som är en minoritet här och nu, är kanske en majoritet någon annanstans.

Mångfaldsfrågan är i grunden en fråga om mänskliga rättigheter som då definitivt är en etisk frågeställning. Men etik är allt viktigare konkurrensmedel och världen krymper, och i den världen tror jag att företagarnas hjärta måste fortsätta växa.

Tänk vad vissa kan lära sig på krogen.

Vad är nästa grej efter Foppatoffeln?

Jag vaknade i morse, pigg som en bara en grabb kan vara som just gått ur fyran och ska sätta tänderna i ett långt härligt sommarlov...

Ahh, efter regn kommer solsken, tänkte jag direkt. Som den medelålders skeptiker jag tyvärr med åren förvandlats till, så fortsatte hjärnan lite typiskt norrländskt: ”och om det är bra eller dåligt beror ju på om man säljer paraplyer eller hyr ut solstolar”. Jag har varit sjuk under helgen. Eller rättare sagt hela familjen har haft en släng av eftervaccineringsinfluensan. Min bättre hälft har väl låtit antyda att jag varit mer än lovligt sjuk. Jag själv som nästan vandrade över till den andra sidan tycker själv i efterhand att det skulle vara intressant med en studie kring upplevd ohälsa och lidande i samband med influensa fördelat på man och kvinna.

Intressant det här med vaccinering. Jag läste att av alla 10 miljoner doser vaccin som injicerats så har 4 miljoner av dem gått åt i Sverige.
Säga vad man vill om oss svenskar gör vi något, så gör vi det ordentligt. Jag fick ett bra exempel på det i somras när en kompis, som förövrigt inte snackar svenska, och jag satt och tittade på flygfoton tagna över det villaområde där jag bor. Han frågande vad det var för runda fläckar bredvid varje kåk. Jag svarade lite Bergerlingskt, that is what we in Sweden call a studsmatta. Jajamän, alla har en studsmatta. Man går inte i hop några och köper en tillsammans. Ska det vara, så ska det. Sverige är det förlovade landet för den företagare som verkligen förstår sig på den svenska folksjälen. Jag själv sitter just nu och grunnar på vad som kommer att bli den nästa storsäljaren efter Foppatoffeln. Den där känslan av att höra ihop. Att dela värderingar.

Den är inte helt fel, för den skapar ju en känsla av gemenskap och trygghet. Jag tror det är viktigt att bejaka människor behov av gemenskap, och absolut inte klanka ner på människor kollektivistiska ambitioner. Men lika viktigt är ju att kollektivet inte ska få fungera som ett lags monopoliserande lock över individens vilja. Kollektivet skapar ofta trygghet, men det är individen och individer som skapar förändring, och förändring är just olikhet från det man är van vid.

Förändring är ju ofta skrämmande. Jag ser bara förra julaftonen framför mig. Framför TV:n sitter 30 till 50-plussare som frenetiskt ropar till barnen att de måste komma och titta på Kalle och hans vänner. Barnen kom, såg en stund och gick sedan tillbaka till sina mobiltelefoner, tv-spel eller vad de nu pysslade med innan vi krävde deras närvaro. Våra barndomars jular är inte nödvändigtvis våra barns jular. Men de kommer säkert ha det hur bra som helst ändå.

Julen kommer med stormsteg, och själv skall jag rusa till flyget för att vara med på ett lärande-seminarium i huvudstaden i morgon. Jag hoppas få lite tid över när jag är där, så jag kan köpa en liten överraskning till min bättre hälft som tålmodigt har baddat min panna under den helg som varit. Och det är inte för inte jag samtidigt som jag ser möjligheten att glädja henne med en gåva, som jag samtidigt inser att den kanske största diskrimineringsgrunden nog är fattigdom.

Jag ville modigt söka sanningen

En morgon kring juletid för två sen läste jag en artikel i lokaltidningen med rubriken, Måste jag äta nudlar till jag dör bara för att jag föddes blind? Artikeln handlade om en yngre man som pga sitt synhandikapp inte fick jobb, och heller inte trodde sig någonsin få något. Artikeln högg som en kniv i magen.

Killen hade helt tydligt svårt att se, men jag frågade mig om detta sa hela sanningen om hans person och kunskaper. Det är ju inte helt orimligt att anta att man kan ha en massa sidor, bra som dåliga, trots att man inte kan se. Men för denne unge man var vägen till förtidspensioneringens gråa fattigmanstillvaro tydligt utstakad. För jäkligt, tänkte jag.

För om en ung utbildad kille inte tror sig få en enda chans i livet att få visa vad han går för bara för han har ett synhandikapp, hur ser då läget ut för alla de andra som kanske ser bra, men kanske ser annorlunda ut. Och hur går det med alla de som sägs ha åldern emot sig trots att erfarenheten kommer just med åren.

Med alla dessa frågor i huvudet utspelade sig en modifierad variant av Karl-Bertils julvandring upp – ja, det var ju som sagt i juletid som den här händelsen utspelade sig. Och som Karl-Bertil så beslöt jag mig att inte ljuga för mig själv, utan modigt söka och säga sanningen i den fältstudie som jag då drev under det smått byråkratiska namnet; Mångfalden som konkurrensmedel i Umeåregionen.

Vår region strävar som alla regioner efter tillväxt. Tillväxten kräver fler händer som arbetar och fler plånböcker som konsumerar. Det är ju inte bara tillväxten som kräva fler händer, utan det kommer sannolikt även alla de som snart går i pension också att göra. Kontentan är att vi i Umeåregionen måste locka inflyttare och dessutom få fler av dem som redan bor här att arbeta, utvecklas i arbetslivet och kanske starta företag. Frågan i min studie var hur vår regions arbetsmarknad bättre skulle ta tillvarata kompetenser hos alla personer. För blir vi riktigt duktiga på det blir ju samtidigt vår region en bättre region att flytta till och stanna kvar i, för den delen.

Statistik bearbetades. 110 företag och arbetsställen kontaktades. Två slutsatser var tydliga:

• Vi i Umeåregionen måste bli bättre, mycket bättre, på att göra arbetsmarknaden mer tillgänglig och utvecklande för alla oavsett vem man är.

• Ordet Mångfald uppfattas av många i näringslivet som en politisk fråga, inte en fråga som är viktig för lönsamheten.

Alltså, det som krävdes för att Mångfalden skulle, som förstudien hette, bli ett konkurrensmedel var; utbildning, attitydpåverkan och goda exempel. Med det i bagaget startades projektet Openmindness för nu snart ett år sedan. Vi har sedan dess utbildat 700 anställda i mångfaldsfrågor och kommer nu att ansöka om att få leverera ytterligare 600 utbildningsplatser för nästa år. Vi har påbörjat en lång resa som förhoppningsvis öppnar ögonen på många och som kanske också en dag ger den synskadade killen som allt började med en ärlig chans.

Kom ihåg att den som behöver dig i dag kan vara den du behöver i morgon.