Vad är nästa grej efter Foppatoffeln?

Jag vaknade i morse, pigg som en bara en grabb kan vara som just gått ur fyran och ska sätta tänderna i ett långt härligt sommarlov...

Ahh, efter regn kommer solsken, tänkte jag direkt. Som den medelålders skeptiker jag tyvärr med åren förvandlats till, så fortsatte hjärnan lite typiskt norrländskt: ”och om det är bra eller dåligt beror ju på om man säljer paraplyer eller hyr ut solstolar”. Jag har varit sjuk under helgen. Eller rättare sagt hela familjen har haft en släng av eftervaccineringsinfluensan. Min bättre hälft har väl låtit antyda att jag varit mer än lovligt sjuk. Jag själv som nästan vandrade över till den andra sidan tycker själv i efterhand att det skulle vara intressant med en studie kring upplevd ohälsa och lidande i samband med influensa fördelat på man och kvinna.

Intressant det här med vaccinering. Jag läste att av alla 10 miljoner doser vaccin som injicerats så har 4 miljoner av dem gått åt i Sverige.
Säga vad man vill om oss svenskar gör vi något, så gör vi det ordentligt. Jag fick ett bra exempel på det i somras när en kompis, som förövrigt inte snackar svenska, och jag satt och tittade på flygfoton tagna över det villaområde där jag bor. Han frågande vad det var för runda fläckar bredvid varje kåk. Jag svarade lite Bergerlingskt, that is what we in Sweden call a studsmatta. Jajamän, alla har en studsmatta. Man går inte i hop några och köper en tillsammans. Ska det vara, så ska det. Sverige är det förlovade landet för den företagare som verkligen förstår sig på den svenska folksjälen. Jag själv sitter just nu och grunnar på vad som kommer att bli den nästa storsäljaren efter Foppatoffeln. Den där känslan av att höra ihop. Att dela värderingar.

Den är inte helt fel, för den skapar ju en känsla av gemenskap och trygghet. Jag tror det är viktigt att bejaka människor behov av gemenskap, och absolut inte klanka ner på människor kollektivistiska ambitioner. Men lika viktigt är ju att kollektivet inte ska få fungera som ett lags monopoliserande lock över individens vilja. Kollektivet skapar ofta trygghet, men det är individen och individer som skapar förändring, och förändring är just olikhet från det man är van vid.

Förändring är ju ofta skrämmande. Jag ser bara förra julaftonen framför mig. Framför TV:n sitter 30 till 50-plussare som frenetiskt ropar till barnen att de måste komma och titta på Kalle och hans vänner. Barnen kom, såg en stund och gick sedan tillbaka till sina mobiltelefoner, tv-spel eller vad de nu pysslade med innan vi krävde deras närvaro. Våra barndomars jular är inte nödvändigtvis våra barns jular. Men de kommer säkert ha det hur bra som helst ändå.

Julen kommer med stormsteg, och själv skall jag rusa till flyget för att vara med på ett lärande-seminarium i huvudstaden i morgon. Jag hoppas få lite tid över när jag är där, så jag kan köpa en liten överraskning till min bättre hälft som tålmodigt har baddat min panna under den helg som varit. Och det är inte för inte jag samtidigt som jag ser möjligheten att glädja henne med en gåva, som jag samtidigt inser att den kanske största diskrimineringsgrunden nog är fattigdom.