Jag vill ha en tidsmaskin

Åter i grottekvarnen. Året inleds som det förra året slutade. Alltså med resande kors och tvärs över landet för att sprida kunskap och erfarenheter vi vunnit i projektet.

Det känns märkligt men trevligt ändå när man tänker på hur det förra året fungerade som någon slags skruvad bergochdalbana. Först var det ett mörker mörkare än mörkast. Den finansiella krisen var på allas läppar. Hur enkelt tror ni det var att diskutera mångfald och mångfaldsrekrytering i februari förra året? Frågan hade lägre prioritet då än solbrännan från den ickeexisterande sommaren 2007. Sedan kom senhösten, och jag vet inte om det var svininfluensan som fick folk att tänka på annat, men hursomhelst när rädslan för en epidemi verkade vara över och ljuset syntes i tunneln så hade folk helt plötsligt börjat tro lite mer på framtiden igen. Jag har sedan 22 december besökt sju olika kommuner. Överallt pratas det nu mer och mer om framtida rekryteringsbehov, och mindre och mindre pratas det om krisen (men så har jag ju inte varit i Trollhättan heller). Nu är det lätt att sälja mångfaldsutbildningar. Men nu är det så att vi redan levererat alla utbildningar som rymdes i vår budget.
Det är ju både bra och dåligt, men fokus nu ligger på att sätta upp företag på kölista och invänta nya medel som förhoppningsvis trillar in under våren.

Annars har dagarna ägnats åt aktivitetsplanering. Vi planerar seminarier som ska genomföras under 2010. Målet med dessa är först och främst att de ska fungera som en kompletterande vitamininjektion för de som genomgått utbildningarna. Tanken är också att vi ska bjuda in lite övrigt näringslivsfolk och politiker för att lyfta frågan lite. Framför allt ska det bli skoj att få fram så många vittnesbärare som genomgått utbildningarna och att de får träffa varandra på ny mark.

Vi har innehållet i några av seminarierna färdiga, men idag jag fick en idé som jag ska försöka rigga. Det är en typ av tidsresa som deltagarna får vara med på. Min tanke är att om deltagarna får en uppfattning om hur framtiden kan te sig, så förstår de också bättre vilka åtgärder som måste vidtas NU för att vi ska stå bättre rustade för att möta framtidens kravbilder. Idén kom idag, och jag ser några mindre problem. Jag har ingen tidsmaskin, men det är lösbara bekymmer.

Jag höll ett föredrag för ett gäng politiker för några år sedan. På första sidan av min föredragning hade jag skrivit följande strof:
”Visst är det väl bra att världen blir mindre, men vill vi verkligen komma närmare Landskrona” Jag syftade då på att Sverigedemokraterna hade fått så många röster i just Landskrona, och jag ville väcka frågan om vad som bör göras för att vi skall få ett samhälle präglat av tolerans istället för fientlighet. Frågan är inte mindre aktuell nu än då. Jag hoppas att ekonomin vänder upp nu. För det är i tider av ekonomisk kräftgång som solidariteten prövas, och redan nu har många personer prövats hårt. Vandringen i mitt ekorrhjul fortsätter.

Trots att det ibland känns som man tar ett steg framåt och två tillbaka, så känns min vandring meningsfull. Jag är oerhört tacksam att jag fått möjlighet att göra, det jag hoppas är, skillnad. Nu hoppas jag att de ekonomiska vindarna vänder, och fler får samma möjlighet som jag.