Utanförskap som straff

Jag tycker inte om ordet utanförskap. När politiker pratar om ”utanförskap” i arbetslivet låter det som om det var något självvalt.

Men om man inte har något jobb att gå till betyder det inte bara mindre pengar, det innebär också en frustrerande maktlöshet och otrygghet. Du är osynlig. Exkluderad. Utesluten från en gemenskap.

Som de flesta journalister har jag varit arbetslös. Sökt alla lediga jobb som finns, knåpat ihop CV:n, vid fantastiska tillfällen blivit kallad till intervju och läst på och läst på om arbetsplatsen som jag – förhoppningsvis - ska börja jobba på. För att sedan inte höra ett ljud. Knäpptyst. Som om jag aldrig hade sökt jobbet. Som om jag inte fanns. Nu har jag haft tur, och har ett jobb. Men när jag idag läser ”utanförskapet” så identifierar jag mig lätt. Jag har varit där. Och jag kan återigen bli en av dem – de i ”utanförskapet”. Och utanförskap är ingen självförvållad belägenhet – det är ett straff.

När jag läste antropologi läste vi om brott och straff-system i andra kulturer. I många kulturer var det värsta straff som utdelades just utanförskap eller uteslutning från samhället. Det kallades bara för ett anat ord; ostracism - eller den sociala döden.

Ostracism–noun
1. exclusion, by general consent, from social acceptance, privileges, friendship, etc.
2. (in ancient Greece) temporary banishment of a citizen, decided upon by popular vote.

Till sist tänker jag att det skulle vara bra om vi bytte roller och perspektiv då och då. De som var innanför skulle kunna byta till att vara utanför ett tag.

Gå gärna in på vår webbplats och titta eller maila mig:
www.kompetensbron.se, malin.eivergard@habo.se