Dags att summera - och hitta nya vägar

Djupsamtalen med modersmålspedagogerna (mmp) är värdefulla. De ger möjlighet att styra projektet efter individuella behov.

De ger besked om vart projektet är på väg, och om det har någon effekt. Alla jag talat med har intygat att mycket har hänt. Ibland kommer kritik, ibland förslag. I veckan hade jag två samtal. Den ena sade: Du påverkar väldigt mycket dom som är blyga. Den andra sade: Jag ser att det som händer på förskolorna kan hjälpa oss att fortsätta själva. Drygt halva gruppen återstår.

Denna vecka har vi kallat de tio pilotförskolornas chefer till överläggning: Vi kommer att diskutera de mätningar vi gjorde i början av projektet. Dessa ger underlag för att diskutera läget per förskola. Utifrån lägesrapporterna kommer vi att planera hur vi går framåt. Mycket av höstens arbete beror på denna dag, inräknat arbetsmiljöfrågorna.

Slutkonferensen då – 12 maj 2011? Jo, det har hela tiden funnits idéer till dess innehåll. Nu börja konturerna av ett program synas. I veckan har jag fått löfte från Skolverket att medverka. En mmp har lovat berätta en fantastisk språkhumorhistoria – ett ord jag skapat. Vi kommer att presentera vägledningar för olika områden av förskolans arbete. Vi kommer att ha dokumenterat pedagogiska landvinningar. Några mmp får presentera gjorda genombrott, för att illustrera vad som hänt mentalt med mmp – som individer och som yrkeskår. Ledningens roll behöver dock filas på – men det kommer. Somligt förblir hemligt.

Nu är tid att mejsla fram ett nytt projekt. Det finns flera spår, förutom att projektets resultat måste slussas in i ordinarie verksamhet. Mmp:s indelning i arbetsgrupper är ett bra redskap för bearbetning av viktiga frågor. Konstkompassen kommer att föreslås samarbete med en extern aktör. Föräldragruppen kommer att ha kontakt med öppna förskolan. I veckan har jag öppnat för ett samarbete mellan Barnkonventionsgruppen och kommunens arrangörer av höstens Barnrättsvecka. Så projektets syfte att tydliggöra mmp:s kompetens börjar uppnås.

Vi har fyra huvudstrategier!

Det krävs ansträngning redan att arbeta med likabehandling. Området är politiskt korrekt, men fastnar just därför ofta i förträfflighetens oförändring.

Därför krävs stor ansträngning för att bryta motstånd. Hur bryter man ny mark, och skapar processer av rannsakan och medvetandegörelse?

Min erfarenhet är att projekt lätt blir ett entusiastiskt irrbloss i ett mörker av ovilja. Organisationen vill inte ärva dess landvinningar. Vårt projekt Kulturklang vill inte hamna i denna fälla. Därför har vi tytt oss till fyra huvudstrategier. En är att satsa hårt på förankring, vilket vi skrivit om. En är att stärka kollegialiteten mellan olika funktioner. En tredje är att utveckla föräldrainflytandet. En fjärde är att bruka särskild metodik.

Vår metodik är avpassad för att blottlägga känsloladdade, tabuerade och obearbetade maktstrukturer, och kopplad till projektets syfte att bända loss personal från vardaglig assimilation, och bana väg för ett nytt ”tänk”, så att modersmålspedagogerna (=mmp) erövrar starkare självkänsla, tydligare plats i organisationen och en vidgad yrkesroll.

Vi har övertygat ESF att låta oss ha internat. Dessa skapar möjlighet att sätta igång och ro iland komplicerade och laddade processer. Eftersom alla är samlade under kväll och natt kan saker gro i det undermedvetna. Ett internat behövdes för att bearbeta Israels invasion i Gaza – med bl.a. handledning mitt i natten. Som projektledare räknar jag med effekten på sikt.

En andra metod är att jag har djupsamtal med varje mmp. I cirka 130 minuter samtalar vi om vad projektet betyder för var och en. En ovärderlig investering.

Ett tredje exempel är att mmp lotsas genom djupa och delvis smärtsamma processer med hjälp av estetiska upplevelser; musik, dikt, konst. Här kunde vi ”hösta in” mycket mer, om inte våra ramar vore så strama. Denna metod är krävande, men lönsam.

För att främja kulturell likabehandling måste man kunna trolla. Min förhoppning är att ESF öppnar för erfarenhetsutbyten. Då har jag mycket att berätta.

Finsk avdelning en väg till kulturell likabehandling

Projekt Kulturklang är både ambitiöst och komplicerat. Därför behövs processer av förankring. Projektets frukter behöver överföras till ordinarie verksamhet.

Hittills har projektet uppnått legitimitet i högsta ledningen. Detta betyder att det vi uppnår kommer att spridas i organisationen, t.ex. det vi kommer fram till om inskolning, temapedagogik och högtidsfirande.

Även själva tänket - alltså ett djupare perspektiv på språk- och kulturutveckling - behöver spridas. Där gäller det att knyta till redan befintliga processer. I Uppsala handlar detta bl.a. om att koppla likabehandling till allas uppdrag att främja hållbar utveckling. En annan process, som redan inplanterats i verksamhetsutvecklingen, är budskapet om en synvända, vilket bl.a. handlar om att flytta blicken från barns brister till dess potential – och till organisationens brister att ta vara på barns, personals och föräldrars potential. Detta sammanfaller perfekt med den grundsyn om människan, kunskapen och yrket som projektet bejakar.

Ambitionen är att skapa en didaktisk medvetenhet hos de olika personalgrupperna, så att de bättre kan samarbeta. Ett tema som organisationen alltmer betonar är konkurrenskraft, vilket vi hela tiden knyter an till. Modersmålspedagogerna behöver bevisa sin kvalitet, så de inte sköljs bort av nästa sparbeting, eller av konkurrerande aktörer på marknaden.

Jag har redan skrivit om hur allt obearbetat hamnar i knä på projektet, vilket jag vill vända till vår fördel. T.ex. har vi satt igång processer som stärker personals förmåga till pedagogisk dokumentation och didaktisk reflektion. Jag skrev förra gången om att vi bidragit till att bana väg för en finsk avdelning. I nuläget är detta säkrat, och ett pressmeddelande skickats ut. Till hösten startar en helt ny finsk avdelning. På mitt förslag har kommunens ansvariga etablerat kontakt och förhandling med den finska minoritetens föräldrarepresentanter. Redan med detta resultat är projektet en framgång för kulturell likabehandling. Mer är på väg.

Sverige lider av kulturell panik kring "mångfalden"

Att driva ett likabehandlingsprojekt kräver tålamod. Mänskliga rättigheter aktualiserar maktfrågor, vilket i sin tur handlar om tabun och obearbetade relationer.

Vårt projekt hamnar i knä på vad som inte behandlats tidigare i organisationen. Så är det med s.k. mångfaldsfrågor.Dessa handlar minst om ”invandrare” och mest om vad man inte har för vana att se. Projektet handlar således om att synliggöra det som hamnat utanför.

Det är inte modersmålspedagogerna (=mmp) som har formuleringsföreträde kring makt! Deras arbete fastnar i andras övermakt. Projektet sätter fingret på hur gruppen givits låg prioritet i verksamhet och planering. Syftet är att stärka mmp:s delaktighet. Parallellt med att mmp flyttar fram sina positioner, t.ex. genom att ställa frågor, komma med idéer och begära medverkan i planerandet, sker en process ute på förskoleenheterna, där man alltmer erkänner att man har nytta av ett bättre samarbete med mmp.

Det blir inte lättare av att projektet fokuserar kulturell likabehandling! Sverige lider av en kulturell panik kring ”mångfalden”, t.ex. kring religion, barn och kön. Detta måste vi ta hand om, då organisationen inte rett ut vad som är konstruktiva strategier. En väg är att göra kulturutveckling till alla barns angelägenhet. Läroplanen talar ju om varje barns identitet. Oavsett. Härigenom fokuseras föräldramakten – som blir allt viktigare att hantera professionellt. När projektet är klart kommer vi att ha rekommendationer hur t.ex. inskolningen ska gå till.

En framgång är redan att projektet bidragit till att barn med finska som modersmål får sina rättigheter säkrade nästa verksamhetsår. Uppsala är numer ett finskt förvaltningsområde, och det som är bra för finska barn gynnar alla andra barn.

Vi har drygt ett år kvar, så vi kommer att hinna ”sätta sprätt” på flera maktordningar och tabun. Frågan är om organisationen klarar av att förvalta allt när projektet avslutats. Framgången beror på om vi lyckas förankra vårt arbete ”uppåt” i leden. Vi försöker som bäst.

Så blir våra modersmålspedagoger stärkta

Varför startar man ett projekt kring likabehandling? Vad vill man ska vara lärorikt för andra? Finns redan från början tankar om slutkonferensen? Vad vill man ska överföras till ordinarie verksamhet?

Dessa frågor dyker upp när jag nu ska blogga om vårt projekt Kulturklang. Huvudsyfte är att stimulera samverkan mellan förskolans modersmålspedagoger (=mmp) och personalen på enheterna. För detta har vi valt ut 10 pilotförskolor. I ett förberedelseprojekt kunde vi förankra idéer och bygga upp en organisation. Genomförandeperioden är augusti 2009 till juni 2011. Projektets tyngsta uppgift är att bända loss förskolans vardag från traditionell assimilation.

Eftersom huvudbegreppet likabehandling i ett integrationssammanhang som regel uttolkas som att alla skall behandlas lika, så behöver projektet frilägga hur svenskt enhetstänkande bygger in former av dold diskriminering i "systemet". Barnens rätt till flerspråkighet och flerkulturell identitet urholkas av vanan att reducera barn till "lika". Saken blir inte bättre av att modersmålspedagog är ett lågstatusyrke - trots lagar och konventioner. Gruppen har svag förankring i förskolan, vilket återspeglar positionen på arbetsmarknaden.

Projektet har redan nu skapat en stärkt självkänsla hos modersmålspedagogerna, och en höjd medvetenhet ute på enheterna. Vi har utvecklat mmp:s vana att samarbeta och lyssna till varandras erfarenheter. Allt fler börjar ta initiativ ute på enheterna. I stället för att, som traditionellt, acceptera en isolerad roll börjar man nu göra anspråk på delaktighet i planering och pedagogiskt utbyte. Det är en njutning att se hur individ efter individ överkommer sin strukturellt orsakade blyghet (jfr glastaket) och bryter ny mark.

Successivt arbetar vi fram förslag på förändringar, t.ex. kring inskolningen. Redan nu har jag programpunkter till slutkonferensen den 12 maj 2011. Projektet är så pass förankrat att det kommer att påverka ordinarie verksamhet. Saker hamnar på plats, som resultat av en genomtänkt strategi.

Läs mer om projektet Kulturklang - kulturell likabehandling i förskolan.

Bara starka män på reklambilderna

Har du en favoritplats? Många av oss har favoritplatser som vi gärna reser till och längtar till. Har du tänkt på att platskänslan kan vara verktyg för att driva politiska såväl som ekonomiska processer?

I svenska kommuner och i regioner runt om i Europa läggs idag stora resurser på bilder av platser som ska locka inflyttare, turister och företag eller för att få människor att samlas kring en gemensam identitet.

Platsmarknadsföringens bilder är ofta hårt retuscherade. Platserna blir ofta till förväxling lika varandra. Inte sällan är det frågan om exkluderande platsbilder. Ibland är exkluderingen tydlig. Ibland är den mer svårfångad och dold. Låt mig ge ett exempel på det senare, hämtat från den gamla industriregionen Bergslagen. Processerna är inte unika för just där. Vi hittar liknande stereotypa bilder och liknade exkludering på andra platser, i Sverige och i andra länder.

Från 1970-talet, i samband med en tillbakagången för basindustrin, blev Bergslagen närmast synonymt med ordet kris. Krisbilden speglar å ena sidan en realitet, men å andra sidan är det en mycket fördomsfull bild som utmålar regionen och befolkningen som hopplöst efter i utveckling och nytänkande. En ny bild för att stärka regional identitet och för att göra regionen attraktiv igen ansågs därför som nödvändig. En motbild, byggd på en historisk berättelse om hårt arbetande män, skapades. Dessa (stål-)män är ryggraden i bilden. Om kvinnor sägs nästan ingenting – det är precis som om de inte finns!

Överdrifter av mäns betydelse är inte ovanligt då historia skrivs och berättelser om platser, regioner och nationer vävs. Mäns berättelser och mäns historia utgör nästan uteslutande det stoff på viket identitet ska byggas. Maktdimensionen finns med i konstruktion av identiteter och bilder på alla geografiska skalnivåer.

Liksom på andra platser och regioner runt om i Europa sker idag en välplanerad symbolisk förnyelse av Bergslagen, som framställs som en region för upplevelsekonsumerande turister och inflyttare.

Upplevelser ger jobb – viktigt för Bergslagen! I min avhandling visar jag att upplevelseindustrin är en viktig sektor för utomeuropeiska invandrare i regionen eller – mer korrekt – utomeuropeiska invandrare är viktiga för upplevelsesektorn. De utgör den största andelen av inflyttade upplevelseföretagare. Dessutom är invandring viktig för tillväxt och utveckling i hela näringslivet. Men, i platsmarknadsföringen och i den nya bilden av Bergslagen är invandrare mycket sällsynta – det är precis som de inte finns!

Att locka invandrare – en framtidsfråga

Vem är jag? Jag har min bakgrund i skolans värld. Jag är samhällskunskaps- och geografilärare i botten. Jag har arbetat inom Migrationsverket en kortare period och kommer senast från en forskarutbildning i kulturgeografi. Det var i samband med att jag disputerade i höstas, som jag sökte jobbet som projektledare för JämBredd.

Man kan tycka att det är länkarna mellan det område där jag är ”expert” och mångfald är otydliga. Därför känner jag att jag behöver tydliggöra dem en smula. Mitt forskningsintresse är riktat kultur och upplevelser som faktorer för social och ekonomisk utveckling i landsbygden och på mindre orter.

Vi har idag ett mycket starkt fokus på städer, stora städer, som platser för arbete och utveckling inom dessa områden. Ekonomer pratar gärna om Creative Cities och menar då oftast Stockholm eller möjligen Malmö-Köpenhamnregionen.

Men en stor del av befolkningen bor fortfarande utanför storstadsregionerna och många anser att landsbygden och mindre städer har viktiga värden som inte storstaden har. Det gäller inte minst den växande natur- och kulturarvsturismen som räknas som en viktig del av den svenska upplevelseindustrin.

Den ökande turismen och den växande upplevelseindustrin bidrar till att förändra landsbygden. De lokala resurserna i denna tillväxtsektor, kulturen och kulturarvet, förändras genom ett ökande globalt inflöde av nya uttryck samt nya sätt att värdera och använda naturen. Inte minst sker förändring genom att utlandsfödda väljer att bo och verka i mindre städer och på landsbygden i Sverige.

I min avhandling har jag undersökt sysselsättningsförändringar i den gamla industriregionen Bergslagen. Denna visar att invandringen står för en väsentlig del av tillväxten inom det som kallas upplevelseindustrin. Det är inte svårt att se att dessa invandrare bidrar till förnyelse och till utveckling inte bara inom upplevelseindustrin, utan för hela regionens näringsliv.

Att kunna locka och behålla invandrare är en allt viktigare framtidsfråga för många samhällen på den svenska landsbygden. Här finns dock flera hinder och motstånd, inte sällan subtila och svåra att se. Jag ska ge exempel på detta i kommande blogginlägg.

Hur blir våra resultat bestående?

Naturligtvis kommer vårt projekt att utvärderas i en summativ utvärdering, som andra ESF-finansierade projekt.

En sådan utvärdering kommer att visa hur väl vi nått de mål som slagits fast i ansökan. Förhoppningsvis har vi då lyckats uppfylla det som har sagts. Men på längre sikt… Vad är det som talar för att inte Jämbredd kommer att gå projektdöden till mötes? Flera saker faktiskt.

En viktig faktor är att de deltagande organisationerna gjort ett åtagande då de har bestämt sig för att delta i projektet. De har bestämt att de vill driva ett förändringsarbete mot en mer jämlik och mångfaldsorienterad organisation. En del av dem tar sin utgångspunkt i ett redan påbörjat jämställdhetsarbete. Andra börjar med en kartläggning för att identifiera och arbeta med andra eller flera diskrimineringsgrunder. De har goda skäl, eftersom diskriminering är odemokratiskt, inhumant och oetiskt.

Diskriminerande verksamheter är också utvecklingshämmande för samhället. I vårt starkt tillväxtorienterade samhälle är det fler och fler som inser att diskriminering knappast gynnar tillväxt, snarare det motsatta (jag kommer att återkomma till detta i senare blogginlägg).

Eftersom vi arbetar med kunskapsutveckling ser jag med tillförsikt fram emot en bestående effekt av vårt projekt. Utbildningarna drivs enligt en modell för aktionsforskning. Aktionsforskning är en interaktiv process mellan forskare och praktiker som syftar till att åstadkomma förändring. Aktionsforskningen tar sig tydligast i uttryck i forskningscirklarnas arbete. Kunskapsutvecklingen sker där i samspel mellan forskare och deltagare och det är frågor som är kopplade till deltagarnas vardag, deras inre dilemman och frågor kring mångfalden som står i fokus.

Forskarens roll är att leda processen framåt då deltagarna söker svar på sina frågor. De borgar för ett systematiskt och ”vetenskapligt” arbete. Forskningen blir här en medaktör i förändringsarbetet, inte med pekpinnar och politisk korrekthet utan med nyfikenhet som ledord!

Sprider kunskap i mångfaldsfrågor

Sedan september 2009 arbetar jag som projektledare för JämBredd. Väldigt kortfattat ska jag beskriva vad vi gör i projektet. Jag kommer senare gå in lite djupare på olika delar och diskutera dem mer utförligt i kommande bloggar.

JämBredd är ett projekt som syftar till att skapa en plattform för kunskapsutveckling i mångfaldsfrågor kring Mälardalen, samtidigt utbildar vi ett 100-tal processledare och anställda på verksamhetsnivå i 16 olika organisationer i vårt område. Tanken är att rikta utbildningar dels mot personer i ledningsnivå (processledare) och dels personer på verksamhetsnivå för att få med både ett topdown och ett bottomup-perspektiv på mångfaldsfrågor i de verksamheter som deltagarna representerar.

Processledarutbildningen utgörs av cirka 40 personer som träffas nio gånger under 2010. Varje tillfälle utgörs av ett tema och dokumenteras löpande av deltagarna. Portfolion blir en av examinationsformerna på utbildningen, som ger deltagarna 7,5 högskolepoäng. En annan examinationsform utgörs av det utvecklingsarbete deltagarna driver i sin egen verksamhet.

Parallellt med processledarutbildningen driver vi 10 stycken forskningscirklar i olika verksamheter. Forskningscirklarna leds av forskare på Mälardalens högskola och de syftar till att skapa en plats för lärande och reflektion kring mångfaldsfrågor i de deltagande organisationerna. Flera av cirklarna är kopplade till verksamheter i förskola och skola, men även sociala verksamheter, verksamheter för områdesutveckling, jobbmatchning, vård och omsorg finns med.

Utöver dessa utbildningsformer driver vi en interkulturell ledarskapsutbildning för hela kommunledningen i Flens kommun. Vi kommer dessutom under våren och hösten att arrangera öppna föreläsningar i genus- och mångfaldsfrågor, på Mälardalens högskola.

Det är med andra ord ganska mycket att hålla i och förvirringen är stundtals stor. Sedan jag började i höstas har dock mycket positivt hänt och jag ska som sagt återkomma till det. En av de viktiga frågorna för ett projekt som detta är: Hur får man hållbarhet i det man gör? Det är en, som jag ser det, helt avgörande fråga. För varför ska man hålla på med projekt som bara gör avtryck under tiden det finns avlönade personer som arbetar med det? Det finns en uppenbar risk att viktiga frågor faller ur agendan och att viktigt utvecklingsarbete dör.

I bästa fall lever positiva förändringar kvar ett litet tag men sen återgår allt till ett ursprungligt status que. Det har skett många gånger förr… I nästa blogg kommer jag bland annat att skriva om vad som gör JämBredd till något mer än en dagslända.