Hur vill du bli behandlad?

MGN är en matematisk term som står för Minsta Gemensamma Nämnare. MGN används bland annat då man skall förenkla uppställningar ekvationer med tal beskrivna som av olika bråk.

Jag som en gång i tiden med stor iver läste naturvetenskapligt gymnasium och teknisk högskola kan inte förmå mig att låta hela den hårt inkämpade kunskapskatten ligga i total träda trots att jag under hela mitt yrkesliv arbetat i sektorer som befinner sig ganska långt under den matematiska horisonten. Jag har därför tagit med mig MGN som förklaringsmodell för hur människor beter sig. Det är nämligen så att människan är en varelse som föredrar att leva i grupp. Och i en grupp finns samhörighet kring vissa saker som jag då kallar MGN. En kärnfamilj kan ju beskrivas som en grupp med ett MGN som består i likartad genuppsättning. En supporterklubb har idrottsföreningen som MGN. När gruppen eller en medlem i gruppen betraktar utomstående, så görs det ofta utifrån MGN. Finns det någon MGN kan dialog upprättas som sedan leder till någon form av samvaro. Om det finns motsättningar mellan kärnvärden uppstår istället konflikt eller åtminstone kommer ingen samvaro till stånd.

Ett problem är att många undervärderar möjligheten till att det finns ett potentiellt MGN när de möter en okänd person. Man antar helt enkelt att man inget har gemensamt. Men om vi nu tittar på en människas biologiska utveckling så ser vi att; Under de nio månader de flesta av oss tillbringar i våra ömma mödrars magar så är vi först en encellig organism snarlik alla andra encelliga organismer. Sedan passerar vi en rad utvecklingsstadier som egentligen motsvarar hela evolutionen. Först ett år efter vi lämnat livmodern passerar vi de mest intelligenta primaternas ungars intelligensnivåer. Alltså, första delen av läxan är att vi har något gemensamt med alla som lever på vår planet. Andra delen av läxan är att vi alla har varit unga.

Har vi tur får vi alla också en möjlighet att åldras och bli gamla. Oavsett hur friska vi är i dag riskerar vi en dag att drabbas av sjukdom. Om vi sedan ser på vår egen etnicitet så är vi bara i majoritet just bland ca 1.3 promille av världens befolkning, och så fort vi lämnar vårt lands trygga gräns så tillhör vi faktiskt en etnisk minoritet. Om man förenklar begreppet solidaritet och ser det ur perspektiv av egennytta, och då förstår omvärldens behov och situation genom att tänka sig själv i valda situationer, redan då förstår man att egentligen har eller kan få gemensamma nämnare med snart sagt alla människor som lever på vår planet.

Vi är inte alls så olika som vissa vill göra gällande. Fråga dig själv om hur du vill bli behandlad. Fråga dig själv hur du skulle känna dig om du inte fick en chans att visa vad du går för bara för att du är den du är. Fråga dig sedan om du är helt säkert att du inget har gemensamt med den som du stänger dörren för.

Alla vi förstår vikten av att ta vara på vår egen tid och våra möjligheter. Jag för min del är övertygad om att vi alla bidrar till vår egna personliga utveckling genom att inkludera andra personer in våra sociala liv och på våra arbetsplatser. Om inte annat blir allting en smula roligare då.

Jag vill ha en tidsmaskin

Åter i grottekvarnen. Året inleds som det förra året slutade. Alltså med resande kors och tvärs över landet för att sprida kunskap och erfarenheter vi vunnit i projektet.

Det känns märkligt men trevligt ändå när man tänker på hur det förra året fungerade som någon slags skruvad bergochdalbana. Först var det ett mörker mörkare än mörkast. Den finansiella krisen var på allas läppar. Hur enkelt tror ni det var att diskutera mångfald och mångfaldsrekrytering i februari förra året? Frågan hade lägre prioritet då än solbrännan från den ickeexisterande sommaren 2007. Sedan kom senhösten, och jag vet inte om det var svininfluensan som fick folk att tänka på annat, men hursomhelst när rädslan för en epidemi verkade vara över och ljuset syntes i tunneln så hade folk helt plötsligt börjat tro lite mer på framtiden igen. Jag har sedan 22 december besökt sju olika kommuner. Överallt pratas det nu mer och mer om framtida rekryteringsbehov, och mindre och mindre pratas det om krisen (men så har jag ju inte varit i Trollhättan heller). Nu är det lätt att sälja mångfaldsutbildningar. Men nu är det så att vi redan levererat alla utbildningar som rymdes i vår budget.
Det är ju både bra och dåligt, men fokus nu ligger på att sätta upp företag på kölista och invänta nya medel som förhoppningsvis trillar in under våren.

Annars har dagarna ägnats åt aktivitetsplanering. Vi planerar seminarier som ska genomföras under 2010. Målet med dessa är först och främst att de ska fungera som en kompletterande vitamininjektion för de som genomgått utbildningarna. Tanken är också att vi ska bjuda in lite övrigt näringslivsfolk och politiker för att lyfta frågan lite. Framför allt ska det bli skoj att få fram så många vittnesbärare som genomgått utbildningarna och att de får träffa varandra på ny mark.

Vi har innehållet i några av seminarierna färdiga, men idag jag fick en idé som jag ska försöka rigga. Det är en typ av tidsresa som deltagarna får vara med på. Min tanke är att om deltagarna får en uppfattning om hur framtiden kan te sig, så förstår de också bättre vilka åtgärder som måste vidtas NU för att vi ska stå bättre rustade för att möta framtidens kravbilder. Idén kom idag, och jag ser några mindre problem. Jag har ingen tidsmaskin, men det är lösbara bekymmer.

Jag höll ett föredrag för ett gäng politiker för några år sedan. På första sidan av min föredragning hade jag skrivit följande strof:
”Visst är det väl bra att världen blir mindre, men vill vi verkligen komma närmare Landskrona” Jag syftade då på att Sverigedemokraterna hade fått så många röster i just Landskrona, och jag ville väcka frågan om vad som bör göras för att vi skall få ett samhälle präglat av tolerans istället för fientlighet. Frågan är inte mindre aktuell nu än då. Jag hoppas att ekonomin vänder upp nu. För det är i tider av ekonomisk kräftgång som solidariteten prövas, och redan nu har många personer prövats hårt. Vandringen i mitt ekorrhjul fortsätter.

Trots att det ibland känns som man tar ett steg framåt och två tillbaka, så känns min vandring meningsfull. Jag är oerhört tacksam att jag fått möjlighet att göra, det jag hoppas är, skillnad. Nu hoppas jag att de ekonomiska vindarna vänder, och fler får samma möjlighet som jag.

Vem är du imorgon?

Panta Rei sa den grekiske filosofen Herakleitos för snart tretusen år sedan. Med det menade han att allt förändras.

I det hade han rätt. Men nu är det inte bara så att allt förändras, utan även kan exakt samma sak upplevas olika av olika människor. Det är alltid en fråga om perspektiv. Man kan nog påstå att våra upplevelser påverkas av ens tidigare erfarenheter och också av den vinkel varifrån man betraktar ett fenomen.

Jag, som just håller på att läsa en bok om katastrofer i det moderna Sveriges historia, blev varse hur olika man kan betrakta ett fenomen då jag häromdagen kastade ett getöga på tv.n. Jag satt där i soffan halvt försjunken i boken samtidigt som ögat och örat snappade upp budskapet att det var bra att besöka en hemsida. Visitestonia, hette den visst. Min hjärna, som alltså inte hade följt hela reklaminslaget utan rotat runt bland katastrofer och elände, ställde den omedelbara diagnosen att hemsidan borde vara något dykföretags. Ryggmärgen reagerade ögonaböj med det patos som jag av ohejdad vana tillskansat mig och fick mig att känna avsmak inför denna kommersiella tid vi lever i där dykföretag får marknadsföra dykexpeditioner till det sjunkna fartyget Estonia. Ja ni fattar. Det min hjärna uppfattat var inte helt korrekt. För sanningen är ju att Estonia är mer än namnet på ett sjunket fartyg. Det är ju också det engelska namnet på vårt grannland Estland. Attans, vad fel det kan bli ibland.

Så, även solen har sina fläckar. Och apropå solfläckar så läste jag lite om teorierna om att det är höjd aktivitetsnivå på solen som skapat de stora klimatförändringarna, och inte koldioxidutsläppen.
Rapporten menade att vi i stället för att möta en framtid med temperaturstegringar är på väg in i en ny istid. Om allt detta vet jag inget, förutom att myggen lyst med sin absoluta frånvaro här uppe i Umeå de sista tre veckorna. Sedan är det en sak till man lär sig av klimatfrågan, och av vaccinationsfrågan och av andra många stora samhällsfrågor. Man är helt klart i händerna på andra. Det enda man själv vet är att man vet för lite, och ändå skall man fatta beslut.
Det är inte lätt att vara människa sa en redan Strindberg. Man får lita på magkänslan, säger jag. Och magkänslan säger att det snart är middagsdax, så det är väl dags att knyta ihop Herakleitos med slutet.

Det jag vill säga är att tider förändras, och inte nog med det vi förändras själva med tiden. När jag är ute och pratar mångfald så märker man så tydligt att olika människor ser olika på samma fråga.
Och när jag säger mångfald tänker många på politik. Andra tänker med automatik på integrationsfrågan. Intressegrupper tänker inte sällan på egenintressen. I hela denna djungel av åsikter om vad mångfald faktiskt är, försöker jag hålla huvudet kallt och få en möjlighet att förmedla min åsikt att mångfald är ett ord som sammanfattar den enkla människans rätt att få vara den person man är och att det är bra.

För kom ihåg, du kanske vet vem du var igår och vem du är i dag. Men inte ens du vet vem du är i morgon.

Vi passar bort kvinnornas problem

Ja, då var det nya året igång. Nyåret är ett bra påfund tycker jag. Man får en chans att börja på ny kula.

Som inbiten utförsåkare är känslan av det nya årets utmaningar påfallande lik den känsla man får i själen när man står där uppe på fjället mol allena och kisar ner längs en helt orörd nerfart där nysnön ligger helt utan lämningar och spår från andra åkare. Nu har det bistra vädret tyvärr hindrat mig från att inviga slalomskidorna jag fick i julklapp, men man får ta det onda med det goda. Det kalla vädret har ju i princip omöjliggjort alla traditionella utomhusaktiviteter, utom möjligtvis snöskottningen som varit till ett mycket stort omak för min bättre hälft, och detta har skapat möjlighet att jobba i kapp hela den efterbörd som det gamla året lite oartigt lämnade efter sig.

I mitt fall så är jag mitt uppe i en utredning hur kvinnor med flyktingbakgrund har det i tillvaron. Det där med ”att ha det i tillvaron” kan låta lite svepande, men jag har i studien försökt greppa och förstå den vardag som kvinnorna lever i. I studien har jag genomfört ett antal intervjuer där utgångspunkten har varit våra nationella jämställdhetsmål som utgår ifrån målet att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.

Under det övergripande målet finns som bekant fyra
delmål:

* En jämn fördelning av makt och inflytande i samhället
* Ekonomisk jämställdhet
* En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet
* Mäns våld mot kvinnor ska upphöra

Intervjuerna bekräftar den mycket dystra bild som andra studier och en del statistiskt material visar. Och egentligen så tycker väl jag att jag slår in öppna dörrar när jag presenterar uppgifter som visar att kvinnor med flyktingbakgrund har det tufft på många sätt. Men det som är märkligt är att ganska många rycker på axlarna eller till och med avfärdar frågeställningen ur ett jämställdhetsperspektiv eftersom man kan tycka att detta är en integrationsfråga. Det är ju ingen hemlighet att många av flyktingarna har kommit och kommer från regioner där kvinnornas situation är mycket svår. De kommer från en livssituation där kvinnor är på undantag och lever i skuggan sina och andras män.

Detta vet vi alla. Ändå ryggar vi för frågan. Vi passar bort problemet. Tittar bort och mumlar lite om att det är ju så de är vana att leva, och att det är ju den religion och den kultur de valt.
Skärpning. Jämställdhet är inte en fråga om var man är född. Jämställdhet är en allmänmänsklig rättighet och skyldighet.

2009 firade vi i Umeå 200 år av fred (sista slaget mot ryssen stod i Umeå). Vi firade också här förra året 20 år av aktivt jämställdhetsarbete. Jag hoppas att vi kan fira det första året av aktivt arbete för att låta flyktingkvinnorna ta del av en jämställd medborgarservice när Jan Malmsjö ringer ut 2010. Detta önskar jag mig innerligt, och om jag får tänka lite själviskt önskar jag mig nästan lika innerligt att det snart kan bli lite svalare så jag kan åka lite skidor utan att sluta som den gamle Rasken.

Jag ville modigt söka sanningen

En morgon kring juletid för två sen läste jag en artikel i lokaltidningen med rubriken, Måste jag äta nudlar till jag dör bara för att jag föddes blind? Artikeln handlade om en yngre man som pga sitt synhandikapp inte fick jobb, och heller inte trodde sig någonsin få något. Artikeln högg som en kniv i magen.

Killen hade helt tydligt svårt att se, men jag frågade mig om detta sa hela sanningen om hans person och kunskaper. Det är ju inte helt orimligt att anta att man kan ha en massa sidor, bra som dåliga, trots att man inte kan se. Men för denne unge man var vägen till förtidspensioneringens gråa fattigmanstillvaro tydligt utstakad. För jäkligt, tänkte jag.

För om en ung utbildad kille inte tror sig få en enda chans i livet att få visa vad han går för bara för han har ett synhandikapp, hur ser då läget ut för alla de andra som kanske ser bra, men kanske ser annorlunda ut. Och hur går det med alla de som sägs ha åldern emot sig trots att erfarenheten kommer just med åren.

Med alla dessa frågor i huvudet utspelade sig en modifierad variant av Karl-Bertils julvandring upp – ja, det var ju som sagt i juletid som den här händelsen utspelade sig. Och som Karl-Bertil så beslöt jag mig att inte ljuga för mig själv, utan modigt söka och säga sanningen i den fältstudie som jag då drev under det smått byråkratiska namnet; Mångfalden som konkurrensmedel i Umeåregionen.

Vår region strävar som alla regioner efter tillväxt. Tillväxten kräver fler händer som arbetar och fler plånböcker som konsumerar. Det är ju inte bara tillväxten som kräva fler händer, utan det kommer sannolikt även alla de som snart går i pension också att göra. Kontentan är att vi i Umeåregionen måste locka inflyttare och dessutom få fler av dem som redan bor här att arbeta, utvecklas i arbetslivet och kanske starta företag. Frågan i min studie var hur vår regions arbetsmarknad bättre skulle ta tillvarata kompetenser hos alla personer. För blir vi riktigt duktiga på det blir ju samtidigt vår region en bättre region att flytta till och stanna kvar i, för den delen.

Statistik bearbetades. 110 företag och arbetsställen kontaktades. Två slutsatser var tydliga:

• Vi i Umeåregionen måste bli bättre, mycket bättre, på att göra arbetsmarknaden mer tillgänglig och utvecklande för alla oavsett vem man är.

• Ordet Mångfald uppfattas av många i näringslivet som en politisk fråga, inte en fråga som är viktig för lönsamheten.

Alltså, det som krävdes för att Mångfalden skulle, som förstudien hette, bli ett konkurrensmedel var; utbildning, attitydpåverkan och goda exempel. Med det i bagaget startades projektet Openmindness för nu snart ett år sedan. Vi har sedan dess utbildat 700 anställda i mångfaldsfrågor och kommer nu att ansöka om att få leverera ytterligare 600 utbildningsplatser för nästa år. Vi har påbörjat en lång resa som förhoppningsvis öppnar ögonen på många och som kanske också en dag ger den synskadade killen som allt började med en ärlig chans.

Kom ihåg att den som behöver dig i dag kan vara den du behöver i morgon.