Jag vill ha en tidsmaskin

Åter i grottekvarnen. Året inleds som det förra året slutade. Alltså med resande kors och tvärs över landet för att sprida kunskap och erfarenheter vi vunnit i projektet.

Det känns märkligt men trevligt ändå när man tänker på hur det förra året fungerade som någon slags skruvad bergochdalbana. Först var det ett mörker mörkare än mörkast. Den finansiella krisen var på allas läppar. Hur enkelt tror ni det var att diskutera mångfald och mångfaldsrekrytering i februari förra året? Frågan hade lägre prioritet då än solbrännan från den ickeexisterande sommaren 2007. Sedan kom senhösten, och jag vet inte om det var svininfluensan som fick folk att tänka på annat, men hursomhelst när rädslan för en epidemi verkade vara över och ljuset syntes i tunneln så hade folk helt plötsligt börjat tro lite mer på framtiden igen. Jag har sedan 22 december besökt sju olika kommuner. Överallt pratas det nu mer och mer om framtida rekryteringsbehov, och mindre och mindre pratas det om krisen (men så har jag ju inte varit i Trollhättan heller). Nu är det lätt att sälja mångfaldsutbildningar. Men nu är det så att vi redan levererat alla utbildningar som rymdes i vår budget.
Det är ju både bra och dåligt, men fokus nu ligger på att sätta upp företag på kölista och invänta nya medel som förhoppningsvis trillar in under våren.

Annars har dagarna ägnats åt aktivitetsplanering. Vi planerar seminarier som ska genomföras under 2010. Målet med dessa är först och främst att de ska fungera som en kompletterande vitamininjektion för de som genomgått utbildningarna. Tanken är också att vi ska bjuda in lite övrigt näringslivsfolk och politiker för att lyfta frågan lite. Framför allt ska det bli skoj att få fram så många vittnesbärare som genomgått utbildningarna och att de får träffa varandra på ny mark.

Vi har innehållet i några av seminarierna färdiga, men idag jag fick en idé som jag ska försöka rigga. Det är en typ av tidsresa som deltagarna får vara med på. Min tanke är att om deltagarna får en uppfattning om hur framtiden kan te sig, så förstår de också bättre vilka åtgärder som måste vidtas NU för att vi ska stå bättre rustade för att möta framtidens kravbilder. Idén kom idag, och jag ser några mindre problem. Jag har ingen tidsmaskin, men det är lösbara bekymmer.

Jag höll ett föredrag för ett gäng politiker för några år sedan. På första sidan av min föredragning hade jag skrivit följande strof:
”Visst är det väl bra att världen blir mindre, men vill vi verkligen komma närmare Landskrona” Jag syftade då på att Sverigedemokraterna hade fått så många röster i just Landskrona, och jag ville väcka frågan om vad som bör göras för att vi skall få ett samhälle präglat av tolerans istället för fientlighet. Frågan är inte mindre aktuell nu än då. Jag hoppas att ekonomin vänder upp nu. För det är i tider av ekonomisk kräftgång som solidariteten prövas, och redan nu har många personer prövats hårt. Vandringen i mitt ekorrhjul fortsätter.

Trots att det ibland känns som man tar ett steg framåt och två tillbaka, så känns min vandring meningsfull. Jag är oerhört tacksam att jag fått möjlighet att göra, det jag hoppas är, skillnad. Nu hoppas jag att de ekonomiska vindarna vänder, och fler får samma möjlighet som jag.

Jag ville modigt söka sanningen

En morgon kring juletid för två sen läste jag en artikel i lokaltidningen med rubriken, Måste jag äta nudlar till jag dör bara för att jag föddes blind? Artikeln handlade om en yngre man som pga sitt synhandikapp inte fick jobb, och heller inte trodde sig någonsin få något. Artikeln högg som en kniv i magen.

Killen hade helt tydligt svårt att se, men jag frågade mig om detta sa hela sanningen om hans person och kunskaper. Det är ju inte helt orimligt att anta att man kan ha en massa sidor, bra som dåliga, trots att man inte kan se. Men för denne unge man var vägen till förtidspensioneringens gråa fattigmanstillvaro tydligt utstakad. För jäkligt, tänkte jag.

För om en ung utbildad kille inte tror sig få en enda chans i livet att få visa vad han går för bara för han har ett synhandikapp, hur ser då läget ut för alla de andra som kanske ser bra, men kanske ser annorlunda ut. Och hur går det med alla de som sägs ha åldern emot sig trots att erfarenheten kommer just med åren.

Med alla dessa frågor i huvudet utspelade sig en modifierad variant av Karl-Bertils julvandring upp – ja, det var ju som sagt i juletid som den här händelsen utspelade sig. Och som Karl-Bertil så beslöt jag mig att inte ljuga för mig själv, utan modigt söka och säga sanningen i den fältstudie som jag då drev under det smått byråkratiska namnet; Mångfalden som konkurrensmedel i Umeåregionen.

Vår region strävar som alla regioner efter tillväxt. Tillväxten kräver fler händer som arbetar och fler plånböcker som konsumerar. Det är ju inte bara tillväxten som kräva fler händer, utan det kommer sannolikt även alla de som snart går i pension också att göra. Kontentan är att vi i Umeåregionen måste locka inflyttare och dessutom få fler av dem som redan bor här att arbeta, utvecklas i arbetslivet och kanske starta företag. Frågan i min studie var hur vår regions arbetsmarknad bättre skulle ta tillvarata kompetenser hos alla personer. För blir vi riktigt duktiga på det blir ju samtidigt vår region en bättre region att flytta till och stanna kvar i, för den delen.

Statistik bearbetades. 110 företag och arbetsställen kontaktades. Två slutsatser var tydliga:

• Vi i Umeåregionen måste bli bättre, mycket bättre, på att göra arbetsmarknaden mer tillgänglig och utvecklande för alla oavsett vem man är.

• Ordet Mångfald uppfattas av många i näringslivet som en politisk fråga, inte en fråga som är viktig för lönsamheten.

Alltså, det som krävdes för att Mångfalden skulle, som förstudien hette, bli ett konkurrensmedel var; utbildning, attitydpåverkan och goda exempel. Med det i bagaget startades projektet Openmindness för nu snart ett år sedan. Vi har sedan dess utbildat 700 anställda i mångfaldsfrågor och kommer nu att ansöka om att få leverera ytterligare 600 utbildningsplatser för nästa år. Vi har påbörjat en lång resa som förhoppningsvis öppnar ögonen på många och som kanske också en dag ger den synskadade killen som allt började med en ärlig chans.

Kom ihåg att den som behöver dig i dag kan vara den du behöver i morgon.