Dags att summera - och hitta nya vägar

Djupsamtalen med modersmålspedagogerna (mmp) är värdefulla. De ger möjlighet att styra projektet efter individuella behov.

De ger besked om vart projektet är på väg, och om det har någon effekt. Alla jag talat med har intygat att mycket har hänt. Ibland kommer kritik, ibland förslag. I veckan hade jag två samtal. Den ena sade: Du påverkar väldigt mycket dom som är blyga. Den andra sade: Jag ser att det som händer på förskolorna kan hjälpa oss att fortsätta själva. Drygt halva gruppen återstår.

Denna vecka har vi kallat de tio pilotförskolornas chefer till överläggning: Vi kommer att diskutera de mätningar vi gjorde i början av projektet. Dessa ger underlag för att diskutera läget per förskola. Utifrån lägesrapporterna kommer vi att planera hur vi går framåt. Mycket av höstens arbete beror på denna dag, inräknat arbetsmiljöfrågorna.

Slutkonferensen då – 12 maj 2011? Jo, det har hela tiden funnits idéer till dess innehåll. Nu börja konturerna av ett program synas. I veckan har jag fått löfte från Skolverket att medverka. En mmp har lovat berätta en fantastisk språkhumorhistoria – ett ord jag skapat. Vi kommer att presentera vägledningar för olika områden av förskolans arbete. Vi kommer att ha dokumenterat pedagogiska landvinningar. Några mmp får presentera gjorda genombrott, för att illustrera vad som hänt mentalt med mmp – som individer och som yrkeskår. Ledningens roll behöver dock filas på – men det kommer. Somligt förblir hemligt.

Nu är tid att mejsla fram ett nytt projekt. Det finns flera spår, förutom att projektets resultat måste slussas in i ordinarie verksamhet. Mmp:s indelning i arbetsgrupper är ett bra redskap för bearbetning av viktiga frågor. Konstkompassen kommer att föreslås samarbete med en extern aktör. Föräldragruppen kommer att ha kontakt med öppna förskolan. I veckan har jag öppnat för ett samarbete mellan Barnkonventionsgruppen och kommunens arrangörer av höstens Barnrättsvecka. Så projektets syfte att tydliggöra mmp:s kompetens börjar uppnås.

Vi har fyra huvudstrategier!

Det krävs ansträngning redan att arbeta med likabehandling. Området är politiskt korrekt, men fastnar just därför ofta i förträfflighetens oförändring.

Därför krävs stor ansträngning för att bryta motstånd. Hur bryter man ny mark, och skapar processer av rannsakan och medvetandegörelse?

Min erfarenhet är att projekt lätt blir ett entusiastiskt irrbloss i ett mörker av ovilja. Organisationen vill inte ärva dess landvinningar. Vårt projekt Kulturklang vill inte hamna i denna fälla. Därför har vi tytt oss till fyra huvudstrategier. En är att satsa hårt på förankring, vilket vi skrivit om. En är att stärka kollegialiteten mellan olika funktioner. En tredje är att utveckla föräldrainflytandet. En fjärde är att bruka särskild metodik.

Vår metodik är avpassad för att blottlägga känsloladdade, tabuerade och obearbetade maktstrukturer, och kopplad till projektets syfte att bända loss personal från vardaglig assimilation, och bana väg för ett nytt ”tänk”, så att modersmålspedagogerna (=mmp) erövrar starkare självkänsla, tydligare plats i organisationen och en vidgad yrkesroll.

Vi har övertygat ESF att låta oss ha internat. Dessa skapar möjlighet att sätta igång och ro iland komplicerade och laddade processer. Eftersom alla är samlade under kväll och natt kan saker gro i det undermedvetna. Ett internat behövdes för att bearbeta Israels invasion i Gaza – med bl.a. handledning mitt i natten. Som projektledare räknar jag med effekten på sikt.

En andra metod är att jag har djupsamtal med varje mmp. I cirka 130 minuter samtalar vi om vad projektet betyder för var och en. En ovärderlig investering.

Ett tredje exempel är att mmp lotsas genom djupa och delvis smärtsamma processer med hjälp av estetiska upplevelser; musik, dikt, konst. Här kunde vi ”hösta in” mycket mer, om inte våra ramar vore så strama. Denna metod är krävande, men lönsam.

För att främja kulturell likabehandling måste man kunna trolla. Min förhoppning är att ESF öppnar för erfarenhetsutbyten. Då har jag mycket att berätta.

Sverige lider av kulturell panik kring "mångfalden"

Att driva ett likabehandlingsprojekt kräver tålamod. Mänskliga rättigheter aktualiserar maktfrågor, vilket i sin tur handlar om tabun och obearbetade relationer.

Vårt projekt hamnar i knä på vad som inte behandlats tidigare i organisationen. Så är det med s.k. mångfaldsfrågor.Dessa handlar minst om ”invandrare” och mest om vad man inte har för vana att se. Projektet handlar således om att synliggöra det som hamnat utanför.

Det är inte modersmålspedagogerna (=mmp) som har formuleringsföreträde kring makt! Deras arbete fastnar i andras övermakt. Projektet sätter fingret på hur gruppen givits låg prioritet i verksamhet och planering. Syftet är att stärka mmp:s delaktighet. Parallellt med att mmp flyttar fram sina positioner, t.ex. genom att ställa frågor, komma med idéer och begära medverkan i planerandet, sker en process ute på förskoleenheterna, där man alltmer erkänner att man har nytta av ett bättre samarbete med mmp.

Det blir inte lättare av att projektet fokuserar kulturell likabehandling! Sverige lider av en kulturell panik kring ”mångfalden”, t.ex. kring religion, barn och kön. Detta måste vi ta hand om, då organisationen inte rett ut vad som är konstruktiva strategier. En väg är att göra kulturutveckling till alla barns angelägenhet. Läroplanen talar ju om varje barns identitet. Oavsett. Härigenom fokuseras föräldramakten – som blir allt viktigare att hantera professionellt. När projektet är klart kommer vi att ha rekommendationer hur t.ex. inskolningen ska gå till.

En framgång är redan att projektet bidragit till att barn med finska som modersmål får sina rättigheter säkrade nästa verksamhetsår. Uppsala är numer ett finskt förvaltningsområde, och det som är bra för finska barn gynnar alla andra barn.

Vi har drygt ett år kvar, så vi kommer att hinna ”sätta sprätt” på flera maktordningar och tabun. Frågan är om organisationen klarar av att förvalta allt när projektet avslutats. Framgången beror på om vi lyckas förankra vårt arbete ”uppåt” i leden. Vi försöker som bäst.

Vem är du imorgon?

Panta Rei sa den grekiske filosofen Herakleitos för snart tretusen år sedan. Med det menade han att allt förändras.

I det hade han rätt. Men nu är det inte bara så att allt förändras, utan även kan exakt samma sak upplevas olika av olika människor. Det är alltid en fråga om perspektiv. Man kan nog påstå att våra upplevelser påverkas av ens tidigare erfarenheter och också av den vinkel varifrån man betraktar ett fenomen.

Jag, som just håller på att läsa en bok om katastrofer i det moderna Sveriges historia, blev varse hur olika man kan betrakta ett fenomen då jag häromdagen kastade ett getöga på tv.n. Jag satt där i soffan halvt försjunken i boken samtidigt som ögat och örat snappade upp budskapet att det var bra att besöka en hemsida. Visitestonia, hette den visst. Min hjärna, som alltså inte hade följt hela reklaminslaget utan rotat runt bland katastrofer och elände, ställde den omedelbara diagnosen att hemsidan borde vara något dykföretags. Ryggmärgen reagerade ögonaböj med det patos som jag av ohejdad vana tillskansat mig och fick mig att känna avsmak inför denna kommersiella tid vi lever i där dykföretag får marknadsföra dykexpeditioner till det sjunkna fartyget Estonia. Ja ni fattar. Det min hjärna uppfattat var inte helt korrekt. För sanningen är ju att Estonia är mer än namnet på ett sjunket fartyg. Det är ju också det engelska namnet på vårt grannland Estland. Attans, vad fel det kan bli ibland.

Så, även solen har sina fläckar. Och apropå solfläckar så läste jag lite om teorierna om att det är höjd aktivitetsnivå på solen som skapat de stora klimatförändringarna, och inte koldioxidutsläppen.
Rapporten menade att vi i stället för att möta en framtid med temperaturstegringar är på väg in i en ny istid. Om allt detta vet jag inget, förutom att myggen lyst med sin absoluta frånvaro här uppe i Umeå de sista tre veckorna. Sedan är det en sak till man lär sig av klimatfrågan, och av vaccinationsfrågan och av andra många stora samhällsfrågor. Man är helt klart i händerna på andra. Det enda man själv vet är att man vet för lite, och ändå skall man fatta beslut.
Det är inte lätt att vara människa sa en redan Strindberg. Man får lita på magkänslan, säger jag. Och magkänslan säger att det snart är middagsdax, så det är väl dags att knyta ihop Herakleitos med slutet.

Det jag vill säga är att tider förändras, och inte nog med det vi förändras själva med tiden. När jag är ute och pratar mångfald så märker man så tydligt att olika människor ser olika på samma fråga.
Och när jag säger mångfald tänker många på politik. Andra tänker med automatik på integrationsfrågan. Intressegrupper tänker inte sällan på egenintressen. I hela denna djungel av åsikter om vad mångfald faktiskt är, försöker jag hålla huvudet kallt och få en möjlighet att förmedla min åsikt att mångfald är ett ord som sammanfattar den enkla människans rätt att få vara den person man är och att det är bra.

För kom ihåg, du kanske vet vem du var igår och vem du är i dag. Men inte ens du vet vem du är i morgon.

Godheten vinner i mammons tempel

Väl tillbaka till hemmets lugna vrå nu efter några dagars resande. Lite mer sliten än vanligt, är jag nog.

Måste bero på gårdagskvällen som spenderades på Stureplan. Jag fick i mig någon öl och 28 malariaprutor till middag. Nu var det inte så att jag injicerade alla eller ens någon av sprutorna själv. Nej, jag gav bort varenda en till barn i Afrika som, genom mitt val att skippa varmrätten (tog lite extra av det goda brödet till förrätt) och istället beställa malariavaccin, nu har åtminstone ett bekymmer mindre.

Det är roligt att se hur företag tillsammans med sina kunder kan vara med och skapa förändring. Jag hoppas vi får se med av den här varan, för jag tror att man kan tjäna pengar genom att tänka med hjärtat.
Godheten vinner i mammons tempel brukar jag säga.

Sverige har ju för länge sedan lämnat industrialismen bakom sig. Vi befinner oss nu i en ekonomisk fas som kallas kunskapssamhälle eller tjänstesamhälle. En tjänst produceras per definition ofta samtidigt som den konsumeras. För att vår konkurrenskraft ska stärkas krävs dels att företagen blir bättre på att identifiera behov hos nya och befintliga kunder dels att de hittar nya marknader för sina produkter. För att identifiera kunders behov behöver man lära känna sina kunder på ett djupare plan. Och det kan ju vara lite svårt om man nu tänker sig att sälja till exempelvis Somalia. En genväg är ju då att anställa personer med somalisk bakgrund. Viktigt är ju att inse att det nu bor ca 30~000 exilsomalier i Sverige.

Nästan en halv miljon i Europa och sedan ytterligare 13 miljoner i Somalia. Ett företag som anställer kanske bara en enda person med somalisk bakgrund i Sverige får helt plötsligt större möjlighet att nå en kundgrupp i Sverige, EU och sedan till och med nere i Somalia. På många sätt kan man se olika befolkningsgrupper som bor i Sverige som testmarknader inför större marknadsinsatser. Bara i min hemstad, Umeå, finns personer födda i nästan 120 länder. 325 av dem är födda i Kina. Att det bor över en miljard kineser i Kina är väl inte obekant för någon.

Att anställa personer med utländsk bakgrund innebär förvisso att man tänker med hjärtat, och så bidrar till att den som anställs får en möjlighet till utveckling i sitt nya land, vilket är bra för alla inblandade. Men jag tror att en rekryteringsstrategi där man har ett breddat perspektiv också innebär att man faktiskt tänker med hjärnan. För det som är en minoritet här och nu, är kanske en majoritet någon annanstans.

Mångfaldsfrågan är i grunden en fråga om mänskliga rättigheter som då definitivt är en etisk frågeställning. Men etik är allt viktigare konkurrensmedel och världen krymper, och i den världen tror jag att företagarnas hjärta måste fortsätta växa.

Tänk vad vissa kan lära sig på krogen.

Jag ville modigt söka sanningen

En morgon kring juletid för två sen läste jag en artikel i lokaltidningen med rubriken, Måste jag äta nudlar till jag dör bara för att jag föddes blind? Artikeln handlade om en yngre man som pga sitt synhandikapp inte fick jobb, och heller inte trodde sig någonsin få något. Artikeln högg som en kniv i magen.

Killen hade helt tydligt svårt att se, men jag frågade mig om detta sa hela sanningen om hans person och kunskaper. Det är ju inte helt orimligt att anta att man kan ha en massa sidor, bra som dåliga, trots att man inte kan se. Men för denne unge man var vägen till förtidspensioneringens gråa fattigmanstillvaro tydligt utstakad. För jäkligt, tänkte jag.

För om en ung utbildad kille inte tror sig få en enda chans i livet att få visa vad han går för bara för han har ett synhandikapp, hur ser då läget ut för alla de andra som kanske ser bra, men kanske ser annorlunda ut. Och hur går det med alla de som sägs ha åldern emot sig trots att erfarenheten kommer just med åren.

Med alla dessa frågor i huvudet utspelade sig en modifierad variant av Karl-Bertils julvandring upp – ja, det var ju som sagt i juletid som den här händelsen utspelade sig. Och som Karl-Bertil så beslöt jag mig att inte ljuga för mig själv, utan modigt söka och säga sanningen i den fältstudie som jag då drev under det smått byråkratiska namnet; Mångfalden som konkurrensmedel i Umeåregionen.

Vår region strävar som alla regioner efter tillväxt. Tillväxten kräver fler händer som arbetar och fler plånböcker som konsumerar. Det är ju inte bara tillväxten som kräva fler händer, utan det kommer sannolikt även alla de som snart går i pension också att göra. Kontentan är att vi i Umeåregionen måste locka inflyttare och dessutom få fler av dem som redan bor här att arbeta, utvecklas i arbetslivet och kanske starta företag. Frågan i min studie var hur vår regions arbetsmarknad bättre skulle ta tillvarata kompetenser hos alla personer. För blir vi riktigt duktiga på det blir ju samtidigt vår region en bättre region att flytta till och stanna kvar i, för den delen.

Statistik bearbetades. 110 företag och arbetsställen kontaktades. Två slutsatser var tydliga:

• Vi i Umeåregionen måste bli bättre, mycket bättre, på att göra arbetsmarknaden mer tillgänglig och utvecklande för alla oavsett vem man är.

• Ordet Mångfald uppfattas av många i näringslivet som en politisk fråga, inte en fråga som är viktig för lönsamheten.

Alltså, det som krävdes för att Mångfalden skulle, som förstudien hette, bli ett konkurrensmedel var; utbildning, attitydpåverkan och goda exempel. Med det i bagaget startades projektet Openmindness för nu snart ett år sedan. Vi har sedan dess utbildat 700 anställda i mångfaldsfrågor och kommer nu att ansöka om att få leverera ytterligare 600 utbildningsplatser för nästa år. Vi har påbörjat en lång resa som förhoppningsvis öppnar ögonen på många och som kanske också en dag ger den synskadade killen som allt började med en ärlig chans.

Kom ihåg att den som behöver dig i dag kan vara den du behöver i morgon.